Detta, som man kallar mouvements-partiet, syftar åt ett skyndsaint grundande af republikanska institutioner omkring Monarkien, förvaltningens förenkling, iuskränkning af prestväldet, fri yttranderätt och minskning i statsbehofven. En del häraf är redan uppnådt, emedan motpartiet synes varit ense om flera inre reformer; svårare är frågan om Frankrikes yttre förhållanden. Det är egentligen i dessa, som hufvudskillnaden ligger emellan rörelsepartiet och det hämmande, som äfven kallat sig Juste milien. Det förra anser en kamp på lif och död emellan den gamla monarkiska principen och Julirevolutionen vara omndviklig, Monarkernas hat till den nya ordningen i Frankrike ligger ock för så öppen dager, att det ej kan beviflas, oaktadt deras formella erkännande af Fransmännens Konung. Händelserna i Belgien, Pohlen och Italien hafva stegrat det. Frågan är blott om sattet att föra striden, antingen med krigets öpva vapen, eller med de tysta och lingsama, ehuru säkert verkande krafterne af opinionen och hemliga uppviglingar. Fravusmännen känna sig uppenbart icke ensamt vuxne kampen. På England kunna de icke säkert räkna, emedan det sjelf är skakadt af inre oroligheter. Bland Fuarstarne hafva de blott fiender. Hvarest allt.å söka bundsförvandter, utan bland folkev ? Detta yrkar ock Rörelsepartiet. Det vill förstika sig med alla liksinnade i hela den Eu:oveiska befolkningen; det vill derigenom sysselsätta och oron sina flnder och, der det lyckas, bilda sig allierade magter, genom omstörtning af gamla ordningen, eller gerom ombyten af beherrskare, Det önskar derföre understöd åt hvarje revolutionärt företag. Det vill hellre öpret krig, än sina vänners! undertryckande; ty-dess trafter minskas derigenom, oeh det avser i alla fall kriget. vara oundvikligt . Det hämmande partiet, le juste milieu, tror sig deremot kunna näpsa stormen genom diplomatiska besvärjningar. Det gör allt fö. att låta förstå, att det hvarken är krigslystet eller revolutionärt. Dess tystas åskådande af Poblens undergång, ålerkallsndet af Guilleminst, den lyd:ga återmarsehen från Belgien, det välmenta men fruktlösa ufväpnmingsprojek tet, och det pesiva betraktandet af Österrikes invasion i Italien, ett land som dock från sekler tillbaka utvjorde det ömtåligaste föremäle. för de begge magternas afuand — allt bar man oport för fredens bibehållande. Herr Perrier räknar på svårigheterna af ett allmänt krig äfven för det öfriga Europa, och hoppas änna mera godt genom att göra de utländska Monarkerna till sina Höga Gynnare, Sannolikt äro de ock hans gynnare, men svårligen Frankrikes. Hans tred lär kvapt? racka längre, än denv Heliga Alliancen finner sig nödsakad att lur passa. BDBeprua cv es tillhöra det slaocs väven cAm