Detta, som man kallar mouvements-partiet,
syftar åt ett skyndsaint grundande af republi-
kanska institutioner omkring Monarkien, för-
valtningens förenkling, iuskränkning af prest-
väldet, fri yttranderätt och minskning i stats-
behofven. En del häraf är redan uppnådt,
emedan motpartiet synes varit ense om flera
inre reformer; svårare är frågan om Frankri-
kes yttre förhållanden. Det är egentligen i
dessa, som hufvudskillnaden ligger emellan
rörelsepartiet och det hämmande, som äfven
kallat sig Juste milien.
Det förra anser en kamp på lif och död
emellan den gamla monarkiska principen och
Julirevolutionen vara omndviklig, Monarker-
nas hat till den nya ordningen i Frankrike
ligger ock för så öppen dager, att det ej kan
beviflas, oaktadt deras formella erkännande af
Fransmännens Konung. Händelserna i Bel-
gien, Pohlen och Italien hafva stegrat det.
Frågan är blott om sattet att föra striden,
antingen med krigets öpva vapen, eller med
de tysta och lingsama, ehuru säkert ver-
kande krafterne af opinionen och hemliga
uppviglingar.
Fravusmännen känna sig uppenbart icke
ensamt vuxne kampen. På England kun-
na de icke säkert räkna, emedan det
sjelf är skakadt af inre oroligheter. Bland
Fuarstarne hafva de blott fiender. Hvarest
allt.å söka bundsförvandter, utan bland fol-
kev ?
Detta yrkar ock Rörelsepartiet. Det vill
förstika sig med alla liksinnade i hela den
Eu:oveiska befolkningen; det vill derigenom
sysselsätta och oron sina flnder och, der det
lyckas, bilda sig allierade magter, genom om-
störtning af gamla ordningen, eller gerom
ombyten af beherrskare, Det önskar derföre
understöd åt hvarje revolutionärt företag.
Det vill hellre öpret krig, än sina vänners!
undertryckande; ty-dess trafter minskas deri-
genom, oeh det avser i alla fall kriget. vara
oundvikligt .
Det hämmande partiet, le juste milieu, tror
sig deremot kunna näpsa stormen genom di-
plomatiska besvärjningar. Det gör allt fö.
att låta förstå, att det hvarken är krigslystet
eller revolutionärt. Dess tystas åskådande af
Poblens undergång, ålerkallsndet af Guille-
minst, den lyd:ga återmarsehen från Belgien,
det välmenta men fruktlösa ufväpnmingsprojek -
tet, och det pesiva betraktandet af Österri-
kes invasion i Italien, ett land som dock från
sekler tillbaka utvjorde det ömtåligaste före-
mäle. för de begge magternas afuand — allt
bar man oport för fredens bibehållande.
Herr Perrier räknar på svårigheterna af ett
allmänt krig äfven för det öfriga Europa,
och hoppas änna mera godt genom att göra
de utländska Monarkerna till sina Höga Gyn-
nare, Sannolikt äro de ock hans gynnare,
men svårligen Frankrikes. Hans tred lär
kvapt? racka längre, än denv Heliga Alliancen
finner sig nödsakad att lur passa.
BDBeprua cv es tillhöra det slaocs väven cAm