tension för särskilda fall ega rum, utan, om
den beskrifning på förbrytelsen, som lagen
fifvit, icke bestämdt inpassar på den åtalade
skriften, så har Juryn ingen rätt att uttän-
ja lagstället till ett föremål som ej lyder
derunder. TryckfrihetsOrdningen omtalar t.
ex. i det så ofta åberopade 12 mom. 3 .
ögnaktiga uppgifter och vrängda framstuäll-
ningar; om det nu i ett mål är påtagligt,
att en åtalad skrift hvarken ionehåller något
osannt eller vrängdt, så är det likaså påtag-
Jigt, alt ingen Juryman kan förklara den
för sådan utan att begå antingen ett förha-
stande eller något värre. Det är väl sannt
att något juridiskt ansvar ej skulle följa på
ett sådant felsteg; men allmänhetens opinion
om en persons handlingssätt vid ett tillfalle,
då han af helig ed är bunden till uppmärk-
samhet på det rätta, är naturligtvis ieke all-
deles likgiltig. Det är ock likaså naturligt
att de största anspråken på noggran pröf-
ning främst äro rigtade åt dem, hvilka, så-
som TryckfiihetsNämnderna, döma utan ap-
pil.
En egen omständighet vid Juryns pröfning
är den korta tid, som dertill är beskärd. I
fall den åtalade skriften är confiskerad , är
det svårt för en Juryman att få läsa den före
Juryns sammanträde; de under rättegången
vexlade skrifterna får han icke eller granska
förut; hvaraf måste följa att månget votum
i dessa mål blifver temligen improviseradt.
Man har i denna omständighet härmat stad-
gandet för den Engelska Juryn, utan att be-
sinna att denna är närvarande och afhbör un-
dersöknvingen, Vår TryckfrihetsNämd dere-
mot måste stante pede instudera sig i den å-
talade skriften, taga kännedom om skriftvex-
lingen, begrunda lagens innehåll, och fatta
sitt beslut — allt inom ett par timmar. Man
kan icke neka att detta hastverk kan vara
vådligt nog, då t. ex. skriften vore vidlyftig
och ansvaret ginge ut på lif eller ära t. ex.
efter 4 och 11 Mom, 3 4. TryckfribhetsOrd
ningen.
Det är äfven svårt att inse nödvändigheten
af det strånga tysthetslöfte, som Jurymän-
nen måste afgifva. Att de böra vara ensam-
ma under sjelfva öfverläggningen är naturligt;
men hvarföre skall omröstningen nödvändigt
redan förtigas? Den som verkligen pröfvar
efter bästa förmåga och afgifver sitt votum;
efter bästa vett och samvete, behöfver ju ic-
ke blygas för offentligheten. Ljusets gernin-
gar behöfva icke sky ljuset. Och å an-
dra sidan, i fall ett ensidigt beslut gör sig
gällande i Juryn, — hvarföre skall då en
förnuftig och rättsinnad minoritet dela luft
och ledt med den fåkanniga pluraliteten?
Juryns votering är väl icke heligare ån andra
Do:instolars omröstningar, som frilt få offent-
liggöras. Man invänder väl att dessas vota I
äro försvarade och rättfärdigade genom de
deruti anförda motiverna, hvilket icke är för-
hållandet med Juryns; men man bör ock besinna,
att, om icke hela Juryn in corpore hbehöfver
befara något obehag deraf, att dess utslag är