ETT ORD, SÅ GODT SOM TVÅ, OM
TRYCKFRIHETS - NÄMDER.
(Forts. från N:rs 40 och 41).
Men äfven vanliga Domare, lär man an-
närka, måste ju grunda sina beslut på ett
oggrant examinerande af lag och facta, samt
tt klart medvetande af grunderna för och
mot. Hvad skillnad är då emellan deras
röfning och Juryns? Svaret år icke svårt.
Jen vanliga Domaren måste uppgifva och
eskrifva hela utseendet af den konklusion,
varpå han byggt sin dom; men Juryn ar
rikallad frän denna pligt. Se der den vä-
endtliga skillnaden. Lagstiftarn trodde sig
lerigenom böra utvidga gränserna för pröf-
vingen af ämnen, underkastade den oändliga
muancering och omvexling, som råder inom
ankans och fantasiens verld. Men det inses
lock lätt, att Juryn, då den, frikallad från
lt juridiskt ansvar, ej behöfver uppgifva
ina grunder, — derföre icke är berättigad all
randla utan grunder. Det är icke nog att
len dömer, efter sin öfvertygelse; den må-
te döma efter sin bästa öfvertygelse Wi
örstå dermed en åsigt af saken, som genom
oggrant öfvervägande är i möjligaste måhn
enad från fördomar, kotterismak, preventio-
er mot sak eller person, äfven som från in-
rycken af fruktan eller smicker för makten.
Endast den Juryman, som sökt gifva sin öf-
rertygelse dessa egenskaper, har uppfyllt den
lomarepligt hvartill han inför den Allsmägtige
örbundit sig, och kan anses hafva verkligen
lömt på samvete.
Bland de skäl, som under sistlidne Riksdag
beropades, för att utverka Jury-inrättningens
fskaffande, förekom äfven det förmenande att
vår Jury-inrättning innebär en afvikelse från
ättsgrund, då den öppnade fältet för god-
yckhghet och strafflös väld. Vi neka väl
cke att Jury-inrättningen har högst betänk-
iga brister, men böra dock erinra, att god-
ycket icke hör till denna institutions ide,
tan till afvikelserna devifrån. Det är klart
ör hvar och en, att om, såsom lagstiftaren
upponerat, Domstolen i hvarje mål väljer sina
urymän med urskillning och fullkomlig opar-
iskhet, samt parterna hvardera utse endast
ipplysta och rättsinnade män, och de valda
vetänka sin pligt att noga granska ej mindre
len lag som åberopats, än den åtalade skrif-
en; så är det vid sådant förhållande visserligen
cke något blindt och samvetslöst godtycke
om sitter till doms. Man behöfde i sådant
all icke frukta att få se domslut, som väcka
varje tänkande varelses förundran. Men af-
rikelser härifrån kunna tyvärr lätt inträffa.
Verlden är benägen till det onda, och menni-
kan är ju i synd både aflad och född. Det
r utur denna synpunkt som man icke utan
arhåga kan betrakta en inrättning, som öpp-
jar ett desto friare fält för väld bos Dom-
tolarne, som dessa icke sjelfva skyllva för re-
ultaterne, utan kunna, gömda bakom Juryn,
ugnt betrakta sakens gång och fröjdas åt vun-
Af an Anl