ETT ORD, SÅ GODT SOM TVÅ, OM TRYCKFRIHETS NÄMDER. (Forts. från N:rs 40 och 41). Men äfven vanliga Domare, lär man annärka, måste ju grunda sina beslut på ett oggrant examinerande af lag och facta, samt tt klart medvetande af grunderna för och mot. Hvad skillnad är då emellan deras röfning och Juryns? Svaret år icke svårt. Jen vanliga Domaren måste uppgifva och eskrifva hela utseendet af den konklusion, varpå han byggt sin dom; men Juryn ar rikallad frän denna pligt. Se der den väendtliga skillnaden. Lagstiftarn trodde sig lerigenom böra utvidga gränserna för pröfvingen af ämnen, underkastade den oändliga muancering och omvexling, som råder inom ankans och fantasiens verld. Men det inses lock lätt, att Juryn, då den, frikallad från lt juridiskt ansvar, ej behöfver uppgifva ina grunder, — derföre icke är berättigad all randla utan grunder. Det är icke nog att len dömer, efter sin öfvertygelse; den måte döma efter sin bästa öfvertygelse Wi örstå dermed en åsigt af saken, som genom oggrant öfvervägande är i möjligaste måhn enad från fördomar, kotterismak, preventioer mot sak eller person, äfven som från inrycken af fruktan eller smicker för makten. Endast den Juryman, som sökt gifva sin öfrertygelse dessa egenskaper, har uppfyllt den lomarepligt hvartill han inför den Allsmägtige örbundit sig, och kan anses hafva verkligen lömt på samvete. Bland de skäl, som under sistlidne Riksdag beropades, för att utverka Jury-inrättningens fskaffande, förekom äfven det förmenande att vår Jury-inrättning innebär en afvikelse från ättsgrund, då den öppnade fältet för godyckhghet och strafflös väld. Vi neka väl cke att Jury-inrättningen har högst betänkiga brister, men böra dock erinra, att godycket icke hör till denna institutions ide, tan till afvikelserna devifrån. Det är klart ör hvar och en, att om, såsom lagstiftaren upponerat, Domstolen i hvarje mål väljer sina urymän med urskillning och fullkomlig opariskhet, samt parterna hvardera utse endast ipplysta och rättsinnade män, och de valda vetänka sin pligt att noga granska ej mindre len lag som åberopats, än den åtalade skrifen; så är det vid sådant förhållande visserligen cke något blindt och samvetslöst godtycke om sitter till doms. Man behöfde i sådant all icke frukta att få se domslut, som väcka varje tänkande varelses förundran. Men afrikelser härifrån kunna tyvärr lätt inträffa. Verlden är benägen till det onda, och mennikan är ju i synd både aflad och född. Det r utur denna synpunkt som man icke utan arhåga kan betrakta en inrättning, som öppjar ett desto friare fält för väld bos Domtolarne, som dessa icke sjelfva skyllva för reultaterne, utan kunna, gömda bakom Juryn, ugnt betrakta sakens gång och fröjdas åt vunAf an Anl