de döden; jag ropade på Emilie; jag fördömde mitt öde, och nedföll utmattad på klippan. Ack! huva afundades jag icke foglarna, som sväfvade öfver mig och tryggt nedsatte sig på bergsspet-en! Hunger n beröfvade mig slutligen mina krafter; jag åt de örter och rötter, som funnos på platformen, och då kroppens lidanden öfverväldigade mig, förlorade jig mina sinnens bruk. Jag tyckte mig böra obekant musik, och iblind Emilics röst blandad med vågornas baller. Jag tyckte mig se Donovan genom portgluggen; jag tyckte mig vara gift och att blommorna, som jag plockat, voro min brud; jag talade till dem och bad dem ej I rädas för djupet eller vågorna, som bröto sig mot stranden. — Jag har plockat dessa blommor, Emilie! jag fann dem inom min rock, då jag återvann sansningen; här äro de , sade Kapten och steg npp samt öfverlemnade dem åt Emilie. Men berättelsen hade för mycket angr pit hennes känslor: hon försökte q väfva dem, men de voro för mäktiga. Förhatliga blommor? sade hon och kastade armarne om sin fästimans bals, medan tårarne runno uttör hennes kinder. Min g da, älskade Emilie, sade Öfveisten och tryckte henne mot sitt bröst; det är redan sent; vi skola gå ins nästa Måndag föreslår J:2 sons men Emilie hade lemnat Insthuset. Nästa Måndag, förtsalte Öfversten och vände sig till Kaptenen, skola vi ha bröllop. Så skedde det. Ack! huru sonat glömmas ej alla sorger. Jag såg Emilie föras till altaret; jag såg henne sedermera som lycklig masa. Emellan mitt första och andra besök på Gibraltar bade Öfversten betalt naturen sin ockuld; men Emilies hus kunde jag anse som milt eget. Hon var lika skön som förr, lika T0ilskvärd och god. — Emilie Waring! jag får aldrig återse dig; derföre left väl! välsignelse öfver dig, din man och dina barn, O. P. Q. ER FaR ARA rr ISTER