de döden; jag ropade på Emilie; jag för-
dömde mitt öde, och nedföll utmattad på klip-
pan. Ack! huva afundades jag icke foglarna,
som sväfvade öfver mig och tryggt nedsatte
sig på bergsspet-en! Hunger n beröfvade mig
slutligen mina krafter; jag åt de örter och
rötter, som funnos på platformen, och då krop-
pens lidanden öfverväldigade mig, förlorade
jig mina sinnens bruk. Jag tyckte mig böra
obekant musik, och iblind Emilics röst blan-
dad med vågornas baller. Jag tyckte mig se
Donovan genom portgluggen; jag tyckte mig
vara gift och att blommorna, som jag ploc-
kat, voro min brud; jag talade till dem och
bad dem ej I rädas för djupet eller vågorna,
som bröto sig mot stranden. — Jag har ploc-
kat dessa blommor, Emilie! jag fann dem in-
om min rock, då jag återvann sansningen;
här äro de , sade Kapten och steg npp samt
öfverlemnade dem åt Emilie. Men berättelsen
hade för mycket angr pit hennes känslor: hon
försökte q väfva dem, men de voro för mäk-
tiga.
Förhatliga blommor? sade hon och ka-
stade armarne om sin fästimans bals, medan
tårarne runno uttör hennes kinder. Min g
da, älskade Emilie, sade Öfveisten och tryck-
te henne mot sitt bröst; det är redan sent;
vi skola gå ins nästa Måndag föreslår J:2
sons men Emilie hade lemnat Insthuset. Nä-
sta Måndag, förtsalte Öfversten och vände
sig till Kaptenen, skola vi ha bröllop.
Så skedde det. Ack! huru sonat glömmas
ej alla sorger. Jag såg Emilie föras till alta-
ret; jag såg henne sedermera som lycklig ma-
sa. Emellan mitt första och andra besök på
Gibraltar bade Öfversten betalt naturen sin
ockuld; men Emilies hus kunde jag anse som
milt eget. Hon var lika skön som förr, lika
T0-
ilskvärd och god. — Emilie Waring! jag får
aldrig återse dig; derföre left väl! välsig-
nelse öfver dig, din man och dina barn,
O. P. Q.
ER
- FaR ARA rr ISTER