På morgonen af förstnämnde dag onskade
Donovan att göra sin bekännelse. Denna in-
nehöll att, eburu han var oskyldig till det
brott hvarföre man anklagat honom, hans
straff likväl vore rättvist, både i anseende till
det förra mord, hvarifrån han blifvit frikänd,
men hvartill han likväl var skyldig, och det
:mörd han ämnat begå på Kaptenen, men ej
fått tillfälle fullborda. Han erkände att han
:beslutat mörda Kaptenen, och att hän i den-
ma afsigt föreslagit en promenad till östra höj-
den af klippan, men att hans pfan gått om
intet, då Kaptenen föreslagit att gå olika vä-
:gar och aldrig kommit fram till spetsen.
Då jag samma afton hade gått till sängs,
och i minnet genomgått de sista dagarnes hän-
:delser, kunde jag ej qväfva den tankan alt Do-
novan vore oskyldig till Kaptens död. —
Hvarföre skulle han endast hafva erkänt af-
-sigten, om han varit skyldig till sjelfva ger-
ningen? hvarföre bekänna ett mord och ej ett
annat? — och jag började hysa det hopp att
Kaptenen ännu lefde. Under sådana tankar
somnade jag, och drömde att Donovan stod
framför mig. Jag tyckte att han tre särskil-
ta gånger i en högtidlig ton, som snarare till-
hörde en ande än en lefvande, sade: Jag li-
der rättvist; men jag har ej mördat honom,
han lefver ännu.? Jag är långt ifrån att tro
det drömmar äro uppenbarelser från en högre
verld; min dröm var en följd , en högst na-
turlig följd af hvad som nyss förut mest ha-
de sysselsatt mina tankar; icke dessmindre be-
fästade den mig i min förmodan; och när jag
vaknade och såg solen redan uppe, hastadr
jag ut, med föresats att förvissa mig härom.
Jag passerade vindhryggan, gick genom A-
lameda och följde gångstigen, som leder till
:Europa Point. Några hus omgifva klippan
på södra sidan nära hafsytan, och här lågo
flera båtar vid stranden, men ingen menniska
syntes i dem, - Klockan var ännu ej fem, ty
anorgonskottet var icke aflossadt. Jag steg i
en båt, gjorde den loss och rodde mot östra
klippan. Snart kom jag midt för det stora
-brådjupet; nu rodde jag baklänges ut från
klippan med ögonen skarpt fästade på alla
remnor och klippkanter; och läsaren skall
knappt tro min försäkran, att då jag först
långt bort .på en hög klippa tyckte mig upp-
täcka något som liknade en menniska, erfor
jag mera glädje än förundran, ty jag trodde
fullt och fast, att Kaptenen ej var död. Då
jag värmare betraktade föremålet, öfvertyga-
des jag att icke ha bedragit mig. Som pilen
flög min båt öfver vattnet tillbaka till Euro-
pa Point.
Jag förbigår heskrifningen af de åtgärder,
scm vidtogos för att upptäcka, om jag sett
rätt, och af medel som användes för att för-
Jossa Kapten Lt ur sin farliga belägenhet
och bringa honom till lifs igen. Jag glöm-
mer aldrig mitt besök hos Öfverste Waring
.samma alton man hade berättat Emilie att
Kaptenen lefde. Den gamle Öfverstens glädje
var gränslös; än skakade han min hand, än
kvste han csin dattan. af alädie: fårar foöktode
Man hade ännu icke bedt Kaplenen berätta
sin händelse, men han förekom vår önskan;
Emilie satte sig i ett hörn af lusthuset, och
han berättade följande:
Jag lemnade Griffiths hotel omkring kloc-
kan fem för att, som jag lofvat, spisa hos den
stackars Donovan; han mottog mig med sken-
bar vänskap; men under måltiden var han
ofta distrait och orolig, och för första gån-
gen i min lefnad vantrifdes jag hos honom.
Efter måltiden föreslog han en promenad; jag
gick först ur huset, och då jag svängde om-
kring hörnet och bändelsevis kastade ögonen
inåt, såg jag honom gömma en korrt dolk
under rocken. Nu först började jag fatta
misstankar, och Donovans uppförande, då han
kom ut, bidrog ej att minska dem. J på-
minnen Er väl att vägen, vid pass en
fjerdingsväg bortom den yttersta utposten, de-
lar sig åt två håll. Jag föreslog att vi skul-
le gå hvar sin väg. Donovan valde zick-
zack-vägen cch jag följde den trånga och
branta gångstigen, i afsigt att undvika vida-
re möte och nedgå på södra sidan. Då jag
gick förbi ingången till grottorna, fann jag
porten öppen — troligen af en händelse —
och svalkan i de underjord.ska gallerierna
förledde mig att stiga in. Under det jag gick
aenom dem, roade det mg att se ut genom
portgluggarna; och då jag på en platform af
klippan upptäckte några hvita narcisser, kän-
de jag ett häftigt begär att plocka dem, —
jag trodde isynnerhet att Emilie skulle tycka
om dem, emedan vi ofta, då vi promenerat på
klippan eller rott under den, sett dessa blom-
mor på otillgängliga ställen och beklagat oss
att icke kunna komma åt dem. Emellan port-
gluggen och platformen framsköt en liten fyr-
kantig sten och en geranierot slingrade sig
rondt omkring den; med dessa stöd vid klatt-
ringen, trodde jag mig lätt kunna uppnå min
önskan. Jag klängde eller snarare åkte utför:
klippan, och nedkom på platformen. Då jag
hade plockat blommorna, fattade jag 1 den
utskjutande stenen för att komma upp; men
till min stora förskräckelse lossnade den ock
nedföll tillika med geranie-roten från den era
klippan till den andra i sjön. Nu fanns icke
mer på den släta klippan en enda puokt, i
hvilken man kunde få fotfästes det var minst
9 fot från det ställe der jag stod till port-
gluggen; således kunde jag omöjligt räcka till
den sednare, och klippväggen var så jemn, att
ej en gång en fogel kunde sitta der. Jag såg
att jag var förlorad; jag såg att hvarje be-
mödande skulle vara fruktlöst, att icke nå-
got menskligt öga kunde se mig och att vå-
gornas dån öfverröstade mina rop om hjelp.
Jag stod på kanten af ett bråddjup omkring
7 a 800 fot öfver hafvet. Ofvanifrån kunde
ingen uppläcka mig för de öfverskjutande
klipporna: åt sidan kunde jag ej komina; så-
ledes såg jag ingen annan utväg till räddning,
än att någon från sjösidan händelsevis blefve
miss varse,
det
In
blef
mio
mörkt och
Alatfarnmen
A f ton en
nalten
när
I
inbröt;
0
I Fe vAttöo 1n2ag
balf
bi
E
SO
Vv
ÖJ
3 I