På morgonen af förstnämnde dag onskade Donovan att göra sin bekännelse. Denna innehöll att, eburu han var oskyldig till det brott hvarföre man anklagat honom, hans straff likväl vore rättvist, både i anseende till det förra mord, hvarifrån han blifvit frikänd, men hvartill han likväl var skyldig, och det :mörd han ämnat begå på Kaptenen, men ej fått tillfälle fullborda. Han erkände att han :beslutat mörda Kaptenen, och att hän i denma afsigt föreslagit en promenad till östra höjden af klippan, men att hans pfan gått om intet, då Kaptenen föreslagit att gå olika vä:gar och aldrig kommit fram till spetsen. Då jag samma afton hade gått till sängs, och i minnet genomgått de sista dagarnes hän:delser, kunde jag ej qväfva den tankan alt Donovan vore oskyldig till Kaptens död. — Hvarföre skulle han endast hafva erkänt af-sigten, om han varit skyldig till sjelfva gerningen? hvarföre bekänna ett mord och ej ett annat? — och jag började hysa det hopp att Kaptenen ännu lefde. Under sådana tankar somnade jag, och drömde att Donovan stod framför mig. Jag tyckte att han tre särskilta gånger i en högtidlig ton, som snarare tillhörde en ande än en lefvande, sade: Jag lider rättvist; men jag har ej mördat honom, han lefver ännu.? Jag är långt ifrån att tro det drömmar äro uppenbarelser från en högre verld; min dröm var en följd , en högst naturlig följd af hvad som nyss förut mest hade sysselsatt mina tankar; icke dessmindre befästade den mig i min förmodan; och när jag vaknade och såg solen redan uppe, hastadr jag ut, med föresats att förvissa mig härom. Jag passerade vindhryggan, gick genom Alameda och följde gångstigen, som leder till :Europa Point. Några hus omgifva klippan på södra sidan nära hafsytan, och här lågo flera båtar vid stranden, men ingen menniska syntes i dem, Klockan var ännu ej fem, ty anorgonskottet var icke aflossadt. Jag steg i en båt, gjorde den loss och rodde mot östra klippan. Snart kom jag midt för det stora -brådjupet; nu rodde jag baklänges ut från klippan med ögonen skarpt fästade på alla remnor och klippkanter; och läsaren skall knappt tro min försäkran, att då jag först långt bort .på en hög klippa tyckte mig upptäcka något som liknade en menniska, erfor jag mera glädje än förundran, ty jag trodde fullt och fast, att Kaptenen ej var död. Då jag värmare betraktade föremålet, öfvertygades jag att icke ha bedragit mig. Som pilen flög min båt öfver vattnet tillbaka till Europa Point. Jag förbigår heskrifningen af de åtgärder, scm vidtogos för att upptäcka, om jag sett rätt, och af medel som användes för att förJossa Kapten Lt ur sin farliga belägenhet och bringa honom till lifs igen. Jag glömmer aldrig mitt besök hos Öfverste Waring .samma alton man hade berättat Emilie att Kaptenen lefde. Den gamle Öfverstens glädje var gränslös; än skakade han min hand, än kvste han csin dattan. af alädie: fårar foöktode Man hade ännu icke bedt Kaplenen berätta sin händelse, men han förekom vår önskan; Emilie satte sig i ett hörn af lusthuset, och han berättade följande: Jag lemnade Griffiths hotel omkring klockan fem för att, som jag lofvat, spisa hos den stackars Donovan; han mottog mig med skenbar vänskap; men under måltiden var han ofta distrait och orolig, och för första gången i min lefnad vantrifdes jag hos honom. Efter måltiden föreslog han en promenad; jag gick först ur huset, och då jag svängde omkring hörnet och bändelsevis kastade ögonen inåt, såg jag honom gömma en korrt dolk under rocken. Nu först började jag fatta misstankar, och Donovans uppförande, då han kom ut, bidrog ej att minska dem. J påminnen Er väl att vägen, vid pass en fjerdingsväg bortom den yttersta utposten, delar sig åt två håll. Jag föreslog att vi skulle gå hvar sin väg. Donovan valde zickzack-vägen cch jag följde den trånga och branta gångstigen, i afsigt att undvika vidare möte och nedgå på södra sidan. Då jag gick förbi ingången till grottorna, fann jag porten öppen — troligen af en händelse — och svalkan i de underjord.ska gallerierna förledde mig att stiga in. Under det jag gick aenom dem, roade det mg att se ut genom portgluggarna; och då jag på en platform af klippan upptäckte några hvita narcisser, kände jag ett häftigt begär att plocka dem, — jag trodde isynnerhet att Emilie skulle tycka om dem, emedan vi ofta, då vi promenerat på klippan eller rott under den, sett dessa blommor på otillgängliga ställen och beklagat oss att icke kunna komma åt dem. Emellan portgluggen och platformen framsköt en liten fyrkantig sten och en geranierot slingrade sig rondt omkring den; med dessa stöd vid klattringen, trodde jag mig lätt kunna uppnå min önskan. Jag klängde eller snarare åkte utför: klippan, och nedkom på platformen. Då jag hade plockat blommorna, fattade jag 1 den utskjutande stenen för att komma upp; men till min stora förskräckelse lossnade den ock nedföll tillika med geranie-roten från den era klippan till den andra i sjön. Nu fanns icke mer på den släta klippan en enda puokt, i hvilken man kunde få fotfästes det var minst 9 fot från det ställe der jag stod till portgluggen; således kunde jag omöjligt räcka till den sednare, och klippväggen var så jemn, att ej en gång en fogel kunde sitta der. Jag såg att jag var förlorad; jag såg att hvarje bemödande skulle vara fruktlöst, att icke något menskligt öga kunde se mig och att vågornas dån öfverröstade mina rop om hjelp. Jag stod på kanten af ett bråddjup omkring 7 a 800 fot öfver hafvet. Ofvanifrån kunde ingen uppläcka mig för de öfverskjutande klipporna: åt sidan kunde jag ej komina; således såg jag ingen annan utväg till räddning, än att någon från sjösidan händelsevis blefve miss varse, det In blef mio mörkt och Alatfarnmen A f ton en nalten när I inbröt; 0 I Fe vAttöo 1n2ag balf bi E SO Vv ÖJ 3 I