neral-Wsouverneur loll 2r bDorjan at ar 1800
hade sitt bögqvarter i Lund, hände sig en
dag, då jag hos Postmästaren Sommelius spi-
sade middag, att en derstädes inqvarterad man,
som hade med högdvarterets postaffärer att
skaffa, meddelade sällskapet den nyheten, att
med posten ingått underrättelsen, att Adler-
sparre i spetsen för vestra armeen gjort upp-
ror mot sin lagliga Konung. Samme man til-
lade derjemte, att innan kort skulle man få
höra den upprorsstiftarens hufvud vara lagdt
till bans fötter. Det öfriga sällskapet, och
äfven fruntimmerna instämde i hans önskan;
men då jag dristade säga: Gud gifve, att icke
så måtte ske, utan jag önskar tvertom, att
Adlersparre måtte lyckas, ty det blir Sverges
räddning; då blef en gruflig uppståndel:e
bland alla; den inqvarterade. manniun hotade
att låta arrestera mig, men aldrvaförst att slå
mig för min mun; hvarpå jag reste mig upp,
och med den stämma, hvaraf jag stundom gil-
vit ett och annat prof), uppmanade karlen
alt hålla sitt löfte, då jag vill hålla det löftet
jag härmed gifver, att kasta er ut igenom
fenstiet.
Karlen teg; ty han visste rätt väl, att hög-
qvarterets Officerare icke voro genast till
hands, att på gatan förekomma, alt hansluft-
färd icke skulle lända hans näsa eller fot till
men.
Jag gick genast ut; men infann mig icke
å mitt spisqvarter, förrän jag kunde tillspörja
sällskapet, huruvida det hade lust att se Ad-
lersparres hufvud lagdt till hans fötter. Del
sades väl, att Excellens Toll hade velat låta
arrestera mig; men jag satte icke tro till slika
rykten.
Det var en besynnerlig attrapp, att då icke
många veckor förut Hof-Cancelleren Lars von
Engeström infunnit sig hos Postmästaren Som-
melius, att uttaga några bref, sutto Härads-
böfding Celse och undertecknad i samma rum,
då jag efter Hof-Cancellerens bortgång an-
märkte, att nu hade inträffat, hvad troligen
aldrig händer mera, att neml. i samma run
samtalades 3:ne Biskopssöner från em stad, i
samma stad, men dock alla söner efter olika
fäder, hvilka blifvit Biskoppar efter hvaran-
dra. Den största attrappen var dock den, att
den Biskopsson af dessa, som bade det stör-
sta snillet, den vidsträcktaste fardomen, den
mesta kraften, och den förnämsta härkomsten,
gjorde den minsta lyckan. Men lyckan är
blind, sade Cicero, såsom jag den 17:de De-
cember sade om Qvartalskriftens Fritankeri,
Emediertid bevisar denna kända anekdot,
att jag var Gustaf Adolph så litet tillgifven ,
att jag tvertem var den förstei Skåne, som
fritt uttalade mitt tänkesätt mot honom.
Också fick jag ordet för alt vara en förvå-
gen sälles och det är jag 1 sanning ännu
dagl, när fråga är, att försvara sanning och
rältvisa.
När mitt fia språk den gången icke mn
mig på fall, funnos de, som trodde att jag
skulle rest till 1869 års Riksdag, och ieke
——