neral-Wsouverneur loll 2r bDorjan at ar 1800 hade sitt bögqvarter i Lund, hände sig en dag, då jag hos Postmästaren Sommelius spisade middag, att en derstädes inqvarterad man, som hade med högdvarterets postaffärer att skaffa, meddelade sällskapet den nyheten, att med posten ingått underrättelsen, att Adlersparre i spetsen för vestra armeen gjort uppror mot sin lagliga Konung. Samme man tillade derjemte, att innan kort skulle man få höra den upprorsstiftarens hufvud vara lagdt till bans fötter. Det öfriga sällskapet, och äfven fruntimmerna instämde i hans önskan; men då jag dristade säga: Gud gifve, att icke så måtte ske, utan jag önskar tvertom, att Adlersparre måtte lyckas, ty det blir Sverges räddning; då blef en gruflig uppståndel:e bland alla; den inqvarterade. manniun hotade att låta arrestera mig, men aldrvaförst att slå mig för min mun; hvarpå jag reste mig upp, och med den stämma, hvaraf jag stundom gilvit ett och annat prof), uppmanade karlen alt hålla sitt löfte, då jag vill hålla det löftet jag härmed gifver, att kasta er ut igenom fenstiet. Karlen teg; ty han visste rätt väl, att högqvarterets Officerare icke voro genast till hands, att på gatan förekomma, alt hansluftfärd icke skulle lända hans näsa eller fot till men. Jag gick genast ut; men infann mig icke å mitt spisqvarter, förrän jag kunde tillspörja sällskapet, huruvida det hade lust att se Adlersparres hufvud lagdt till hans fötter. Del sades väl, att Excellens Toll hade velat låta arrestera mig; men jag satte icke tro till slika rykten. Det var en besynnerlig attrapp, att då icke många veckor förut Hof-Cancelleren Lars von Engeström infunnit sig hos Postmästaren Sommelius, att uttaga några bref, sutto Häradsböfding Celse och undertecknad i samma rum, då jag efter Hof-Cancellerens bortgång anmärkte, att nu hade inträffat, hvad troligen aldrig händer mera, att neml. i samma run samtalades 3:ne Biskopssöner från em stad, i samma stad, men dock alla söner efter olika fäder, hvilka blifvit Biskoppar efter hvarandra. Den största attrappen var dock den, att den Biskopsson af dessa, som bade det största snillet, den vidsträcktaste fardomen, den mesta kraften, och den förnämsta härkomsten, gjorde den minsta lyckan. Men lyckan är blind, sade Cicero, såsom jag den 17:de December sade om Qvartalskriftens Fritankeri, Emediertid bevisar denna kända anekdot, att jag var Gustaf Adolph så litet tillgifven , att jag tvertem var den förstei Skåne, som fritt uttalade mitt tänkesätt mot honom. Också fick jag ordet för alt vara en förvågen sälles och det är jag 1 sanning ännu dagl, när fråga är, att försvara sanning och rältvisa. När mitt fia språk den gången icke mn mig på fall, funnos de, som trodde att jag skulle rest till 1869 års Riksdag, och ieke ——