vora inbjudne., undfägvades gästerna, i stället
för allt utländskt öfverflöd, med godt in-
hemskt bärvin.
Den okände Insändaren af en artikel, ang.
Erkestiftets Presterskap, hvilken vi härom da-
gen förklarade oss icke kunna införa 1 anse-
ende till de personliga al!usioner den syntes
imnebära, har anhållit om ett rum för nedan-
stående uppsats; och då vi villfara denna ön-
skan, tro vi äfven att ändamålet! en noggran-
nare uppmärksamhet på ämnet för anmärk-
ningarna, bör likaväl vara vunnet, söm ge-
nom anförändet af exempel, hvilka, såsom ic-
ke bestämda till ort och person, ej kunna le-
da till laglig påföljd, men väl till harm emot
den som lånade sig till deras meddelande, In-
sändaren torde vid närmare eftersinnande gilla
den grannlagenbet, som bjuder att icke göra
häntydningar, alltför obestämda, för att kunna
framkalla vederläggning eller. försvar, men
likväl genom biomständigheter nog tydliga för
att utpeka personer inom de kretsar der de
äro bekante,
Hvad den oförtjenta hedern , att kallas vår
Correspondent beträffar, så bedja vi den värde
Insändaren att benäget hålla det till godo, så-
som en antagen gemensam öfverskrift på de
svar eller upplysuingar, vi hafva att lemna
dem, som behaga hedra oss med sina skrif-
velser, Den omnämnda uppsatsen lyder så-
lunda?:
(Insändt).
Till Redaktionen af Aftonbladet.
Med förundran har jag uti N:o 17 af Aftonbladet,
under titel: Till våra Correspondenter, läst en slags
förklaring, hvarföre en längesedan till Redactionen
insänd artikel om åtskilliga misstag och förseelser
af Upsala Stifts-Styrelse och Presterskap icke blifvit
införd. Uppmanad dertill af Redaktionen sjelf och
sedan på ctt-oskickligt sätt i Upsala Corresponden-
ten angripen för försummandet af denna uppmaning,
har jag insändt till Redaktionen en uj psatts, inne-
hållande några exempel, för att styrka mitt påståen-
de i en föregående artikel, det äfven Ärke-Stiftets
Styrelse kan misstaga sig i befordringsväg, kan för-
summa den nödiga kyrko-discäplinen och derigenom
lemna hyende åt åtskilliga prestmäns sitt stånd o-
värdiga uppförande. Då dessa exempel meddelades
utan någon localiscring, utan någon närmare allusion
på personerne, än som var oundgänglig för att anty-
da sjelfva factum, är det mig omöjligt alt fatta, hu-
ru jag på annat sätt skulle kunnat efterkomma Re-
daktionens önskan, att med nägra närmare uppgifna
exempel beledsaga och styrka denna punkt (Se Af-
tonbladet N:o 153 sistl. år). Lika obegripligt måste
det förefalla, huru dessa fordrade exempel kunna sä-
gas Svånsa till smädelsens gebit och deras framstiäl
lande benämnas elt försätligt anfall. Imellan små-
delse och sanning blir då gränslinien omöjlig att ut-
peka. Ins. hatar smädelsen lika ivnerligt, som han
älskar sanning, och trodde dem imellan en himmels-
vil skilluvad. Han tror icke heller, att sanningen blir
smådelse derföre, att hon frambäres anonymt; han vet
icke ens, hwu i sådant fall som detta, den aunor-
lunda kunde framställas, Att bestämdt till namn
och ställe uppgifva person och factum. bade varit en
offealtlig anklagelse, hvilken väl icke af Red. kunde
begäras. Då Red. godtyckligt afskurit för Ins. möj-
Higheten att på ett rimligt sätt bestyrka sina påstå-
enden, hoppas ban af Red. åtminstone så mycken o-
partiskhet, att dessa rader måtte få rum i dess tid-
NlLung.
Za Al dana JAR oo a mm. —-s JR