gör honom sålunda till en naturlig Tory, och det kan ej förundra någon att, då aristokratien sjelf vid alla tillfällen söker att framställa såsom sammansvärjning och förräderi hvarje försök att nedrifva den skiljemur, som den sjelf så orättvisligen upprest mellan sig och sina medborgare, äfven emot Landtmilitären — af hvilken en stor del sätter en ära i att anses såsom en slags attaeh till aristokratien — efterapar sina mecenater och ger reformen öknawnet af revolution. Ej heller ligger det någonting besynnerligt deri att — då Cheferne skära alla reformens anhängare öfver en kam och förneka all skillnad mellan medelklassen och mobben, hvilka, enligt deras tanka gemensamt åsyfta intet anvat än samhällets förstöring, lagarnes öfverändakastande — icke är det då besynnerligt, att Subalternerne låta vilseföra sig af detta prat på modet och ganska nitiskt upprepa den lexa, man lärt dem, att nemligen en lika militärexecution skulle vara en helsosam afkylare för denna reformfeber? I sammänbang med den sorgliga tilldragele, som föranledt denna artikel, är det vår skyldighet att göra våra läsare uppmärksamma derpå att icke blott den djupt saknade Otlverste Breretons sjelfmord , utan äfven 9 personers dödsdom i Bristol och Nettingham hafva varit den välsignade, ehuru ieke directa frukten af det halstarriga motstånd mot all reform och deraf följande skakning af Statens innersta grundvalar, för hvilka Torypartiet ev dag skall hafva en svår räkenskap att aflägga.