önskade honom; han återvann Paschans nåd, hedrades med hans förtroliga vänskap och fick sig slutligen anförtrodt elt af de förnämsta embeten inom Paschalikatet. Vid belägringen af Saint-Jean-dAcre rasade Djezzar mol de Fransmän, som voro bosatte i denna stad. De kastades allesamman i fängelse och blefvo mer eller mindre stympade; hvar enda timma kom man att säga dem det deras sista stund hade slagit. För sitt lif bade de att tacka Engelska Comniodoren Sidney Smiths aådla bernödanden. Ledsen vid Smiths förböner, lät han kasta dem i en usel Turkisk båt, som landsatte dem på ett aflägset ställe af kusten. Ofvanstående drag ur Djezzars lefnad erbjuda blott en ofullkomlig målning af de grymbeter af alla slag som befläcka hans långa lefnad. Man skulle tro att en slägtinge eller vän till ett af hans många offer slutligen med sin dolk afskurit kedjan af hans brott; men icke en enda arm böjdes mot honom. Djezzar sotdog i sin säng år 1808, 83 år gammal. Hans efterträdare var den samme Mamelucken Soliman, som Djezzar gifvit nåd. För att göra kontrasten fullkomlig, visade sig Soliman lika mild och god som Djezzar varit grym. Han var mensklig och ädelmodig så mycket en menniska kan vara det, och ingen suverän har någonsin varit mera älskad. Kasnedaren Malhem-Hahim var hbans vän och rådgifvare; Syrien blomstrade under hans regering upp från det förfall och elände, hvari hans företrädares grymhet och roflystnad försatt det. Blott en omständigbet kan tillfylles! bevittna hans kloka regering; under hans tid försvunno alla tjufvar, och man kunde resa fullkomligt säker i alla delar af hans Paschalikat, Soliman dog i början af år 1820.