1793 års demågogi; om man med propogan-
da menar en vurm att öfverallt sprida revo-
lution — ett hjernspöke som, vi neka det
visserligen icke, uppstigit i vissa hufvuden,
— då kunna vi någorlunda göra oss reda
för de allierade hofvens faror och misstroen-
de, —
Men om man Med revolutionär anda icke
åsyftar något annat än utvecklingen af
Julirevolutionens slutföljder, om man med
propaganda förstår Frankrikes rättsenliga och
naturliga inflytande — genom tryckpressen
och civilisationen — till förmån för ett poli-
tiskt system inom Europa framför ett annat
— då bör hvar och en inse det moraliska
förtryck, som hvilar på Frankrike utifrån.
Det är denna skillnad som Hrv Perier be-
klagligen icke fattat; fostrad i lederne af en
patriotisk och öppenhjertig opposition, har
denne man icke kunnat förvärfva denna vana,
denna takt, som gör att man genast uppfat-
tar, fullföljer och i botten utransakar en di-
plomatisk combination. Uppammad till bor-
gare och affärsman, låter han hänföra sig,
bedraga sig, drifva gyckel med sig af perso-
ner som smeka honom. Han förföres af detta
eleganta sätt att vara, af denna fina ton som
1 så hög grad utmärker den diplomatiska corp-
sen i Paris. Belägrad och insnärjd på? alla
håll låter han så småningom påtvinga sig allt.
Hans patriotiska hjerta lider deraf; vi böra
tro det, och vi hafva skäl att antaga det; men
en gång inledd på en origtig väg, utan skick-
lighet, utan kännedom af Europas förhållan-
den, utan begrundande al det framfarna, ut-
förer han sjelf, utan att ana det, Europas
laner mot Julirevolationen.
Hvad vilja Cabinetterna? motverka Julirevo-
Jutionens slutföljder, qväfva nationalandan, un-
derti ycka, förtrampa folkets naturliga energi.
Herr Conseljpresidenten följer just, säkerli-
gen utan att vilja det, samma system
och det af lutter kärlek till freden; han går
in på allt, och — det är bedröfligt att nöd-
gas säga det — MHevr Påriers styrelse liknar
ganska myeket, i sina förhållanden till Eu-
ropa, den regering som påtvangs oss af ut-
lånningen 18:15. Äfven denna styrelse kunde
förläna freden; ingen förde något kiig mot
den, men var den derföre så förtrafflig? Det
är i sanning sorgligt att vi skola vara åter-
komne till det tillstånd af beroende, mot
hvilket Herr PåErier sjelf så lifligen uppträdt
1 15 år.
Vi vete, att detta kall som Herr ConseljPre-
sidenten iklädt sig, kostar hans bjerta, hans
patriotism mycket. Vi hafva icke längesedan
sett ett ojäfvigt bevis derpå i de tårar hvar-
af hans ögon fuktades, då ban omfamnade en
gammal vän på politikens fält (Lafayette?)
En djup smärta, en svidande harm öfver att
hafva bundit händerna på detta ädla, stora
Frankrike bodde i hans bjerta, och röjdes i
bans blickar.
Men Ambassadörerne tjena honom tillbaka.
De upphöja allestädes Herr Periers karaktär,