1793 års demågogi; om man med propoganda menar en vurm att öfverallt sprida revolution — ett hjernspöke som, vi neka det visserligen icke, uppstigit i vissa hufvuden, — då kunna vi någorlunda göra oss reda för de allierade hofvens faror och misstroende, — Men om man Med revolutionär anda icke åsyftar något annat än utvecklingen af Julirevolutionens slutföljder, om man med propaganda förstår Frankrikes rättsenliga och naturliga inflytande — genom tryckpressen och civilisationen — till förmån för ett politiskt system inom Europa framför ett annat — då bör hvar och en inse det moraliska förtryck, som hvilar på Frankrike utifrån. Det är denna skillnad som Hrv Perier beklagligen icke fattat; fostrad i lederne af en patriotisk och öppenhjertig opposition, har denne man icke kunnat förvärfva denna vana, denna takt, som gör att man genast uppfattar, fullföljer och i botten utransakar en diplomatisk combination. Uppammad till borgare och affärsman, låter han hänföra sig, bedraga sig, drifva gyckel med sig af personer som smeka honom. Han förföres af detta eleganta sätt att vara, af denna fina ton som 1 så hög grad utmärker den diplomatiska corpsen i Paris. Belägrad och insnärjd på? alla håll låter han så småningom påtvinga sig allt. Hans patriotiska hjerta lider deraf; vi böra tro det, och vi hafva skäl att antaga det; men en gång inledd på en origtig väg, utan skicklighet, utan kännedom af Europas förhållanden, utan begrundande al det framfarna, utförer han sjelf, utan att ana det, Europas laner mot Julirevolationen. Hvad vilja Cabinetterna? motverka JulirevoJutionens slutföljder, qväfva nationalandan, underti ycka, förtrampa folkets naturliga energi. Herr Conseljpresidenten följer just, säkerligen utan att vilja det, samma system och det af lutter kärlek till freden; han går in på allt, och — det är bedröfligt att nödgas säga det — MHevr Påriers styrelse liknar ganska myeket, i sina förhållanden till Europa, den regering som påtvangs oss af utlånningen 18:15. Äfven denna styrelse kunde förläna freden; ingen förde något kiig mot den, men var den derföre så förtrafflig? Det är i sanning sorgligt att vi skola vara återkomne till det tillstånd af beroende, mot hvilket Herr PåErier sjelf så lifligen uppträdt 1 15 år. Vi vete, att detta kall som Herr ConseljPresidenten iklädt sig, kostar hans bjerta, hans patriotism mycket. Vi hafva icke längesedan sett ett ojäfvigt bevis derpå i de tårar hvaraf hans ögon fuktades, då ban omfamnade en gammal vän på politikens fält (Lafayette?) En djup smärta, en svidande harm öfver att hafva bundit händerna på detta ädla, stora Frankrike bodde i hans bjerta, och röjdes i bans blickar. Men Ambassadörerne tjena honom tillbaka. De upphöja allestädes Herr Periers karaktär,