gifna författare, har ingalunda förbisett, utan tvärtom dervid förutsätt, huru mycket lättare sådana kunna och vanligen också ske nnder anonymitetens skydd. Huru trygg befinner sig icke skamlösheten under denna egid? Huru oantastlig af det allmänna föraktet, den lejda — af enskilta förbiudelser eller slägtSörhållanden blinda — smädaren ? Huru lätt för en modlös feg afundsman, att okänd, från sitt otillgängliga bakhåll, utösa försåtliga angifvelser, och sårande tillmälen ? Huru önsklig är cj anonymitetens kryphåla för dunkelheten, som muntligen berömmer det, som han skriftligen ej blott klandrar, men någongång förbannar? Huru vigt och tjeuligt för lycksökaren att framsnryga smicker, för hvilket han känd, skulle rodna, eller claka rykten, hvars upphof han eljest aldrig vågat alt vata? ms. m, Och att rescusentens anonyma motståndare, liksomm anmärkningaries författare, som nu sednast framsmygt sig i N:o 7 ak Aftonbladet, haft och ha några af ofvanräknade anledningar till skäl för deras fruktan eller blygsel för ljuset, lärer så mycket mindre kuuna betvitlas, som den sistnämdes förklaring ej otydligt föranleder dertilt, ehuru han dock, af mer än en orsak, borde ba mindre samvetsqval i detta hönseende, än hans värda medbroder AX samma blad för liten tid sedan. Emedlertid är resenenten trygg i nredvetandet att — så vidt han förstådt — ha försvarat historisk sanning oea rätt, och önskar upprigtigt att Gud måtte förläna anmärkaren hälsa, och i sywnerhet keafter? alt — utan kan hända — ännu en gång försöka sig på sin årorika stridsbana; men dock recommeuderas större försigtishet och mindre nit att sjelf colportera sitt odödliga verk än sist iakttagits, så kärt honom är att längre bibehalka den nödvändiga anonymiteten,