gifna författare, har ingalunda förbisett, utan tvärt-
om dervid förutsätt, huru mycket lättare sådana
kunna och vanligen också ske nnder anonymitetens
skydd.
Huru trygg befinner sig icke skamlösheten under
denna egid? Huru oantastlig af det allmänna förak-
tet, den lejda — af enskilta förbiudelser eller slägt-
Sörhållanden blinda — smädaren ? Huru lätt för en
modlös feg afundsman, att okänd, från sitt otill-
gängliga bakhåll, utösa försåtliga angifvelser, och så-
rande tillmälen ? Huru önsklig är cj anonymitetens
kryphåla för dunkelheten, som muntligen berömmer
det, som han skriftligen ej blott klandrar, men nå-
gongång förbannar? Huru vigt och tjeuligt för lyck-
sökaren att framsnryga smicker, för hvilket han känd,
skulle rodna, eller claka rykten, hvars upphof han
eljest aldrig vågat alt vata? ms. m,
Och att rescusentens anonyma motståndare, lik-
somm anmärkningaries författare, som nu sednast fram-
smygt sig i N:o 7 ak Aftonbladet, haft och ha nå-
gra af ofvanräknade anledningar till skäl för deras
fruktan eller blygsel för ljuset, lärer så mycket
mindre kuuna betvitlas, som den sistnämdes förkla-
ring ej otydligt föranleder dertilt, ehuru han dock,
af mer än en orsak, borde ba mindre samvetsqval
i detta hönseende, än hans värda medbroder AX sam-
ma blad för liten tid sedan. Emedlertid är resen-
enten trygg i nredvetandet att — så vidt han för-
stådt — ha försvarat historisk sanning oea rätt,
och önskar upprigtigt att Gud måtte förläna anmär-
karen hälsa, och i sywnerhet keafter? alt — utan
kan hända — ännu en gång försöka sig på sin åro-
rika stridsbana; men dock recommeuderas större
försigtishet och mindre nit att sjelf colportera sitt
odödliga verk än sist iakttagits, så kärt honom är
att längre bibehalka den nödvändiga anonymiteten,