sentatfion; ty den slags, i alla fall ringa, heshet och svaghet som förspvrdes i tonen, svårigheten att Hehandla den högre octaven m. m., kunde, som vi tro, likaväl vara en tillfäiligbet, en bristande disposition för dagen. Br Faltgrens rena och klangfulla organ har deremot på det sista året förlorat mycket i styrka. Såsom Figaro var han ej mer densamme; och den heriliga, men långa slut-arian i första akten börjar blifva honom för mäg-: tig. Äfven i ensemble-styckena — t. ex. den stora finalen i andra akten — tog han sig icke heller rätt väl ut. Vi gilla visst, ur en synpunkt, Direktionens åtgärd, att åt en så förtjent artist som Hr Fahlgren återgifva Figaros roll, men vi kunna dock icke afhålla oss från den anmärkning, att Hr Sällström både såsom sångare och skådespelare, enligt vår lanka, fyller den bättre, Fru Sevelin skördade rättvist bifall för sin stora bravnuraria i tredje akten. Om man vid något tillfälle kan förebrå den oupphinnelige Mozart att hafva uppoffrat det sannt sköna för bi-effecters skuld, så tro vi det är i denna granna aria, som han älven — em vi ej misslaga oss — componerade för cen viss sångerska. i oooFru Lindström sjöng pagens båda numror med sin vanliga skicklighet och det henne eg-: na behag i rösten. Den första togs dock, som vi tyckte, något brådstörtladt. Fru Lindström har, efter vår öfvertygelse, i föredragets sannt etetiska hållning icke buifvit öfverträffad af någon bland våra sångare eller sångerskor, ehuru hon, i egentlig mening taget, visserligen saknar method, serdeles efter de ultramontarska begrepp man nu gör sig om detta ord. 4.