i det följande af samma artikel der samma ! påstående fortsättes på grund deraf att Lyon efter förra Franska revolutionen var hufj vudsätet för Avristokraternas och den fallna dynastiens stämplingar. Några dagar härefter meddelade vi ur Le Temps en artikel angående orsaker till de Lyonska oroligheterna, hvarest det ådagalägges att de arbetande klassernas belägenhet var enda anledningen dertill ; och sel i sitt Lördagsblad, Julaftonen, börjar Argus under rubriken af: Den inre ställningen i Frankrike, första artikeln, en uppsats i samma ämne, hvari hvarenda tanka, med obetydlig omskrifning i ord, igenfinnes i vår artikel. Skulle väl Läsaren efter det utdrag vi nyss meddelat, hafva vänlat sig all hos Argus återfinna följande strof: Och likasom nöden, och endast den, vållade upproret, så läto ock arbetarne ej heller (de lato ock ej heller!) af faktionernas bemödanden förleda sig att ge upproret någon politisk karakter, eller att afvika ifrån det enda syftemål som de hade i sigte: hjelp emot nöden och högre arbetslöner. Läsaren finner häraf huru stor Argi pålitlighet är i politiken. Vi skulle visst ej fästat någon uppmärksamhet på dessa bevis af hans egna kritiklösa sammanrafsningar men då ban felat mot sanningen ända derhän, att påstå det vi t. ex. kallat Frankrikes samhållsinrättning för aristokratisk och Epgelska reformbillen för demokratisk, och att vi predikat revolution och social omstörtning, oaktadt våra Läsare haft tillfälle att finna det vi vid alla ullfällen yttrat vår afsky för oordningar och fördömt de radikala tidningarnes öfverdrvift i Frankrike; då dessa osanningar begagnas för att nedsätta den fria pressen i allmänhet; då är det icke längre en inbilsk narr åt hvars toma skryt det år nog alt roa sig; det är en fallen charlatan, en maskerad hycklare hvars bländverk det för sanningens skull är en pligt att upptäcka. Vi skola försöka att i vår mån bidraga att afrycka honom masken, för att visa för hvilka grundsatser denne liberalismens Ischariot arbetar. (I orts, 1 morgon.)