straxt! Jag måste först anställa en liten kommentarie öfver flickan. Af Heimdall och Aftonbladet har allmänheten blifvit underkunsnig om, att författaren till denna roman detta år, gjort en resa söder ut, till Danmark. Oberväknadt nöjet, ansåg han det för en pligt att resa utrikes, isynnerhet då han af Svenska Akademien högst oförtjent blifvit ihågkommen och hedrad med det Lundbladska priset, Detta rese-stipendium är väl inte så stort, som det Herr Nicander evböll; men det räcker åtminstone till Hoby. Dessutom är det helt annat att färdas till Rom än till en Svensk prestgård. På det sednare stället får man åtminstene fri mat. Jag kan ej dölja, att, när jag nedkom till Blekings förtrollande nejder, nyfikenheten dref mig att uppsöka dennva sällsamma piga, hvilken blickade så blygsamt och förståndigt omkring, och tyck tes så troget lyssna tillallt hvad som sades. Efter någon forskning (jag började med att fråga eiter fornminnen, och gick sedermera framåt ända till 1824) påträffade jag henne å Hoby gästgifvaregård. Hon var nu på sitt fyra och tjugonde år. Jag tillsporde henne em det röda lifvet; det var söndersprättat och urväxt. De fina lintygsärmarne förevisades, och voro i godt stånd, med un dantag af en skarf midtpå. Annars yar hon sig lik; de stora blå ögonen sutto ännu qvar. på sitt stallez; håret ej så imycket gullgult; mer kastaniebrunt. Jag frågade henne, bu det der svarta åsk molnet sett ut, och i hvilket väderstreck det visat sig. Det förra aftecknade bon i köksspiseln med en bit kol; om det sednare underrättade hon mig från en höjd straxt ntavför. Jag sporde henne vidare, hvasföre hon så snöpligt skjutit plåtsedeln ifrån sig. Hon svarade: emedan hon ej kunde göra det under tjugnfyra skilling, nemligen att gå sin väg. När jag förebrådde benne att hon svurit, yttrade hon: att. det var, ta mig f—n, osannivg. Uti sin poesi är förf. sig lik uti fantasiens yppighet och rörlighet. I denna samling förekomma likväl endast några få stycken, hvaribland Höstsympathien torde ega främsta rummet, der bland andra, följande vers förekommer: Trsstens sång i lunden tystnat. Vakteln der ej mera slår. Der på gökens rop du lyssnat Grafvens hemska stillhet rår. Hvairt är sången Hadangången? Tonerna med sommarn veko. Endast echo Stadnät i sin grotta qvar. Här från berget uti skogen, Lika trogen Ger han dig sitt återsvar. ee De bokhanrdels-artiklar vi i det föregående omnämnt, äro ej de enda, hvilka utkommit till Julen, Leopolds arbeten, fjerde delen, innefattande författarens filosofiska skrifter, i synverhet omdömen öfver Kant