nu, den minsta brottslighet i den omförmälda artikeln; jag ansåg från början ett åtal derföre icke ens tänkbart, och änphu mera styrktes jag i denna öfvertygelse, sedan den verkställda polisundersökningen blifvit all-mänt bekant och derigenom var uppdagadt att ryktet verkligen, gått forr än det i Aftonbladet berättades — en sak som dessutom många rättsinnade män erbjudit sig edeligen intyga. Detta oaktadt har dock ett åtal börjat; man har anklagat mig för en förment förbrytelse mot 12 mom. 3 S. Tryckfrihetslagen, under föregifvande att jag gjort en osann uppgiföoch en vrängd framställning , i afsigt att förvilla och förleda allmänheten. Under de förhållanden, hvarom jag nyss: erinrat, har det varit alltför svårt för min officiella Motpart att med sådana skäl som kunna: gälla inför tänkande: män, bevisa, att den -åtalade artikeln verkligen kan inbegripas änder detta lagrum; han har derföre i stället för att tala till våra blifvande Domares förstånd, endast sökt verka på derås känslor. Han har beväknat en effect af dystra häntydningar på blodiga . oredor, uppkomne i länder, der missnöjde och förtryckte : folk varit. lätt .uppviglade genom hviskaände rykten om åfskyvärda afsigter hos de magtägande, — der förvillelsen -kunnat fritt -kvingsmyga i mörkret, utan att skingras af en fri yttranderätt, som regeringarne sjelfva bannlyst. Han har ängsligt förespeglat möjligheten af dylika. uppträden äfven bär i vårt fosterländ, der dock folket ännu icke är vandt att misstro sin öfverhet; der man. undeträttas on: allt vigtigt som sker, genom en förnuftigtryckfribet, och der vi alla, vandrande i ljuset, icke behöfva frukta de stötestenar, som endast äro farliga i mörkret. Iobillar sig aktor att finna en jury, som, i mörkrädd ängslar för tppträden, tillhörande blolt despotiska regioner, skall betraktas allt ovanligt, äfven i vårt land, med bäfvan? Inbillar han sig, om än hans historiska skildringar från andra folk kunde bringa bufvudhåren att resa sig af fasa — att denna isande känsla skall döfva förståndets och samvetets röst hos män, stadde i utöfning af den vigligaste ooh vördnadsvärs daste funktion, hvartill Försynen kan kalla en dödlig — den att dömma öfver sina likar? — Jag åtminstone kan icke förmå mig att befara något sådant. i Men må det likväl, i anseende till den ovanliga ansvarsgrad, som man yrkar emot mig, och de mäktiga ansträngningar, som understödja dessa yrkanden — må det, säger jag, i anseende härtill, likväl tillåtas mig, att rigta uppmärksamheten derpå, att allt dömmande är en förnufts-funktion, och att man alltså icke, såsom mina motparter ön