ter, styrer verlden, utan. att styra den, och
är orsaken till allt, men icke till det onda.
— Hvad bar man att sätta i stätet för. ö, .
sådan Gud, utan en verklig Religions-FiloZ 17
sofi, och hvar finna dennai öfverensstam-. -
melse med Christendomens innersta vwäsende,
utan Pantheism?2— Aldrig var man wrättvisa-
re eller okunnigare, än då man ville Böhandla -
åv
denna såsom :en sjuklig sentimenta
aldrig var en Religions-filosofi friare hå
sentimentalitet, eller mera rakt på det rena,
af subjectivitet ofördunklade förnuftet gåen-
de, aldrig var någen annan mera konseqvent,
mera ingripande i det praktiska lifvets alla
rigtningar, mera i stånd att förlika frihe-
tens verld med nödvändighetens.
Man hear icke velat. Man har varit bäst
belåten med sin anbornpa holfhet, sitt förnä-
ma småsinne, med denna menniskoandens och
bildningens Procustes-säng, som kallas sta-
bilitet. Man har fruktat för söndringar och
strider, mera än för slägtets vanära och för-
derf. Dock — det kan aldrig vara menni-
skovännen, som velat ett sken af samhälls-
Jugn och ordning på rättvisans och den san-
na Christendomens bekostnad. Mängden flyr
alla tvister om mensklighetens högsta in-
tressen och låter, som man säger, verlden
gå sin gång, icke af rättskänsla och dygd,
utan af feghet, liknöjdhet, själllöshet, egen-
I nytta. Fiat justitia et pereat mundus. Hvad
gör det om millioner falta, blott de fallå
för en rättvis, en helig sak, För hvar och
en som verkligt tror ett lif efter detta, en
sanningens verld, är det ej striden för den-
na, ej döden, som äro ett omdt, det är ett
lif utan medvetande af ett högre lif, utan
I dygd och utan ära. För den tänkande blir
alltid lifvet utom honom ett återsken af dess
ivre oförgängliga verld. Det är denna som
mäter de yttre föremålen, som bestämmer
deras rum, tid och färg, som gifver verklig-
het åt hvarje jordisk njutning, hyarje jor-
diskt sträfvande, och denna inre verld är de
lefvande ideernas.
Ae ledsen äs RR An on orter rn