ASCUNA UfeRa Mal BJVlt en paus ir den graI lande chören, och, medan allmänheten derunder vjater öronljud, be vi om uppmärksamhet för några rellexioner öfver det nyaste modet att tillämpa Tryckfrihets lagen, Att hela den mägtiga liga som emotstår utvecklingen af den borgerliga friheten, och i följd deraf befordrar alla de fördomar som gynna hersklystnaden och fåfängan, att denna liga, säga, vi af själ och hjerta hatar all tryckfrihet år ingen nyhet. Vi sågo ju, huru ett arsinnigt utbrott af detta hat framkallade den blodiga Revolutionen i Frankrike; vi se i dag, huru detta bat utifrån motverkar Nationens önskningar i Bayern; vi hörde nyss -förut huru en Nordisk makt anbelfallde inskränkningar i Sachsens nya förslag till Tryckfrihetslag; — och det bör icke förundra vågon om inflytelsen af detta despotiska hat äfven verkar på andra håll. Utvägarne att tillfredsställa detta, och att hämina yttrande rätten, äro, som i de fleste andra saker, mångahanda. Utan att härvid begagna den regel, som man velat införa för rikets representation, så att Nämnder skulle väljas som votera för uniformen, och Domare som välja Jurymän efter ordres 0. s. v. så behöfver man ju blott införa så extensiva tolkningar af lagarne om Tryckfrihetsbrotten, att nästan hvad slags yttrande som hälst kan derunder subsumeras. Ett försök af sednare slaget finna vi t. ex. I Sv. Minerva N:s 94 och 95. Man kan icke neka, att denna publicistiska dam, liksom mången annan gammal mö, uttrycker sig med en viss pretention, som kläder henne rält väl; men den som behagar något nogare granska innehållet af de korta uppsatser, hvarmed hor två gånger i veckan trakterar allmänheten, skall snart finna, att bela hennes styrka egentligen ligger i munlädret. Hennes senaste juridiska försök öfver Aftonbladets reflexioner om 3 S. 10 mom, Tryckfrihetslagen vittnar härom alltför tydligt, Minerva vill dermed inbilla oss att det brott som vår Tryckfrihbetslag kallar smäelse , består uti ett visst öfverskott afskarpheti ord, utöfver hvad som fordras för att göra sak begriplig. Ändamålet med denna definition är icke svårt att inse. Blott en sarkasm, en skarp liknelse eller någon värma i stilen, — nyttjade öfver ett ämne, som vederbörande icke gerna se offentligen behandladt — skulle ådraga författaren böter eller wurbotastraff. Aktor behöfde för sådant syftemål icke mera, än att visa Juryn det saken kunnat gökas begriplig utan en sådan liknelse, en sådan sarkasm eller en sådan värma iframställningen; och hvart tager då Tryekfriheten vägen, som enligt tryckfrihetslagens egen lydelse, består dels deri, att en författare må yttra sig öfver allt hvad som är eller ckan blifva föremål för mensklig kunskap, dels ock deri, att skrifarten må af hans amvat vuAl haäasnsAn I Anda An PP 2 ST PP at