Clarag af ctl bref fran tandsorten tlt en
Fän i Stockholm.
(Forts. från N:o 278.)
D. största fel, hvartill man i frågan om
uppfötran och bildning i allmänhet gjort
sig skyldig, hafva utgått från misskännan-
det af sjelfva menniskobildningens natur.
Det är med den akta, havimoniska och sjelf-
ständiga bildningen, som med den sanna re-
ligionen och dygden. Man bliv icke reli-
piös, ivke dvgdig styckevis, ty dygden är
ett belt annat sält än det vanliga, att
känna lifvet och dess förhållanden, är en
bela själens lyftning till en: högre krets af
syften, af tillvarelse. Så blir man ej eller
partielt bildad genom sammansättning äf
begrepp och erfarenheter till en massa, Den
äkta bildningen är lifskraftens, känslans och
tenkers barmoniska upplyftande till en hö-
gre krets, till ett Organiskt system, der
hvarje bildningsmoment är en lefvande be-
ståudsdel af del hela. Det är ur denna syn-
punkt jag betraktat samhällslifvets utveck-
ling och fenomener, förnufts-sidan af reli-
gionen, dennas förhållande till politiken
och barna-uppfostran såsom det första sam-
bällshfvet. Det är urv denna synpunkt
jpg bedömt, efter det ringa måttet
of min förmåga, det bestående, det nya
och det gamla i Skolan, Kyrkan och
staten, Jag har, under former af sön-
dringar och Revolutionsanda, funnit ett tyd-
ligt sträfvande till det bättre, ett dunkelt,
men klarnande medvetande af samhällslifvets
högsta fordringar och intressen. Men jag
har också funnit en lika omisskännelig half-
het i Skolmethoder, som i politiska åtgär-
der och åsigter. Så har jag t ex. i afse-
ende på bida funnit en godtycklighet, en
despotism i lagstiftning - vid sidan af en ad-
ministrativ mångrådighet. -Förgätande den
stora sanning, att sedan folket förklarat sin
vilja i öfverensstämmelse med en idee, icke
mångs, utan en, den som lifligast och kla-
rast uppfattat denna idd, bör verka för dess
utförande , — hav man funnit sin lust af denna
mängd Comiteer och Directioner, som, ehu-
ru sammansatta af utmärkta män, dock äro
af en hämmande och förlamande natur, och
aldrig verkat annat än balfbet och söndring
i sina resultater, emedan den lefvande ideen
gått förlorad i ensidigheter. Den fria, har-
moniska utvecklingen af själskrafterne synes
således föga ligga dessa Comiteger och Direc-
tioner, så vidt de rört Skolväsendet, om
hjertat: De ville endast tvångsformer, en-
dast mekaniska methoder. De nya synas i
sjelfva verket bebäftade med samma fel, som
de gamla, Man förutsatte inga lagar i
menniskoväsendet, man ville inlägga dem,
och fortfor så att göra skolan till ett dres-
serings-institut,, De nya Skolorna bestäm-
des, att bättre än de gamla ingripa i tidens
anda, att bättre bilda till sjelfständiga men-
viskor och medborgare. De kände behofvet