Clarag af ctl bref fran tandsorten tlt en Fän i Stockholm. (Forts. från N:o 278.) D. största fel, hvartill man i frågan om uppfötran och bildning i allmänhet gjort sig skyldig, hafva utgått från misskännandet af sjelfva menniskobildningens natur. Det är med den akta, havimoniska och sjelfständiga bildningen, som med den sanna religionen och dygden. Man bliv icke relipiös, ivke dvgdig styckevis, ty dygden är ett belt annat sält än det vanliga, att känna lifvet och dess förhållanden, är en bela själens lyftning till en: högre krets af syften, af tillvarelse. Så blir man ej eller partielt bildad genom sammansättning äf begrepp och erfarenheter till en massa, Den äkta bildningen är lifskraftens, känslans och tenkers barmoniska upplyftande till en högre krets, till ett Organiskt system, der hvarje bildningsmoment är en lefvande beståudsdel af del hela. Det är ur denna synpunkt jag betraktat samhällslifvets utveckling och fenomener, förnufts-sidan af religionen, dennas förhållande till politiken och barna-uppfostran såsom det första sambällshfvet. Det är urv denna synpunkt jpg bedömt, efter det ringa måttet of min förmåga, det bestående, det nya och det gamla i Skolan, Kyrkan och staten, Jag har, under former af söndringar och Revolutionsanda, funnit ett tydligt sträfvande till det bättre, ett dunkelt, men klarnande medvetande af samhällslifvets högsta fordringar och intressen. Men jag har också funnit en lika omisskännelig halfhet i Skolmethoder, som i politiska åtgärder och åsigter. Så har jag t ex. i afseende på bida funnit en godtycklighet, en despotism i lagstiftning vid sidan af en administrativ mångrådighet. -Förgätande den stora sanning, att sedan folket förklarat sin vilja i öfverensstämmelse med en idee, icke mångs, utan en, den som lifligast och klarast uppfattat denna idd, bör verka för dess utförande , — hav man funnit sin lust af denna mängd Comiteer och Directioner, som, ehuru sammansatta af utmärkta män, dock äro af en hämmande och förlamande natur, och aldrig verkat annat än balfbet och söndring i sina resultater, emedan den lefvande ideen gått förlorad i ensidigheter. Den fria, harmoniska utvecklingen af själskrafterne synes således föga ligga dessa Comiteger och Directioner, så vidt de rört Skolväsendet, om hjertat: De ville endast tvångsformer, endast mekaniska methoder. De nya synas i sjelfva verket bebäftade med samma fel, som de gamla, Man förutsatte inga lagar i menniskoväsendet, man ville inlägga dem, och fortfor så att göra skolan till ett dresserings-institut,, De nya Skolorna bestämdes, att bättre än de gamla ingripa i tidens anda, att bättre bilda till sjelfständiga menviskor och medborgare. De kände behofvet