gnista af Hf ännu fanns i denna kropp kunde han, ehuru utan förhoppningar, ge henne den — skötsel hennes tillstånd fordrade; det var en bröst för hans hjerta att tvätta bennes sår, att torka syvelten från hennes panna, att ge henne de af Läkaren föreskrifna läkemedel; han lade handen på hennes hjerta, han fuktade de torra läpparne och höll mellan händerna det af febern förtärda hufvudet . . . . . Och nu återstod ej mer att göra, ingen tjenst att bevisa; en förskräcklig tomhet och en hemsk förtviflan rådde uteslutande i hans själv Men änpnnu hade han en pligt att uppfylla, det var den sista han kunode visa benne! Då dev Turkiska släfven förskaffat den likkista som skulle innesluta hennes jordiska qvarlefvor, hvad som var öfrigt af så mycket behag, spille och dygd, fattade den olyck-bge fadren sin tillbedda dotters kropp i si-na armar, desamma i hvilka hon uppgifvit. sin sista suck, och nedlade henne sjelf i kistan, den han med egna händer tillslöt. I orienten följer begrafningen straxt på dödsfallet, äfven om sjukdomen icke varit smittosam, Fru W... blef buren till Frankernes kyrkogård samma dag hon afled. Några vänner till hennes familj, som fått underrättelse om hennes död, begåfvo sig dit för att visa henne den sista äretjensten. Hennes far, som sorgsen och med långsamma steg följt henne, hade äfven anländt till hviloplatsen. Då kistan nedsattes i den trånga grafven och den nedkastade mullen åstadkom detta dåfva ihåliga ljud, som är det smärtsammaste och förskräckligaste för ett krossadt bjerta — så kunde han, som vid sin döende dotters bädd visat ettstoiskt bjeltemod och icke fällt någon tår vid hennes lik, ej längre återhålla sin rörelse. Den själsstyrka som dittills uppehållit honom, öf-. vergaf honom nu; han fick plötsligt ett anfall af vansinnighet, utstötte ett fasansfulit skrik, flydde från grafven och sprang tvärs. öfver kyrkogården utan medvetande af hvad som föregick omkring honom. Hans vänner följde bonom, och då hans vilda smärta stillat sig, återvände han till Pera, der ban. måste underkasta sig en lång karantän, innan han hos återstoden af sin familj och i. kretsen af sina vänner kunde finna den tröst han bade af nöden. Fem år hade förflutit sedan denna sorg-: liga händelse, då jag anlände till Turkiet, och Fru W:.;s dotter var nu en vacker flicka af:7 år. Icke allenast detta barn, som hvilat vid sin mors bröst, och min vän Z, som mottog sin dotters sista suck, utan äfven alla slägtivgar och vänner, som tryckt hennes hand då hon redan var angripen af smittan, undsluppo sjukdomen.