gnista af Hf ännu fanns i denna kropp kun-
de han, ehuru utan förhoppningar, ge hen-
ne den — skötsel hennes tillstånd fordrade;
det var en bröst för hans hjerta att tvätta
bennes sår, att torka syvelten från hennes
panna, att ge henne de af Läkaren före-
skrifna läkemedel; han lade handen på hen-
nes hjerta, han fuktade de torra läpparne
och höll mellan händerna det af febern för-
tärda hufvudet . . . . . Och nu återstod ej
mer att göra, ingen tjenst att bevisa; en
förskräcklig tomhet och en hemsk förtviflan
rådde uteslutande i hans själv Men änpnnu
hade han en pligt att uppfylla, det var
den sista han kunode visa benne! Då dev
Turkiska släfven förskaffat den likkista som
skulle innesluta hennes jordiska qvar-
lefvor, hvad som var öfrigt af så mycket
behag, spille och dygd, fattade den olyck--
bge fadren sin tillbedda dotters kropp i si--
na armar, desamma i hvilka hon uppgifvit.
sin sista suck, och nedlade henne sjelf i
kistan, den han med egna händer tillslöt.
I orienten följer begrafningen straxt på
dödsfallet, äfven om sjukdomen icke varit
smittosam, Fru W... blef buren till Fran-
kernes kyrkogård samma dag hon afled.
Några vänner till hennes familj, som fått
underrättelse om hennes död, begåfvo sig
dit för att visa henne den sista äretjensten.
Hennes far, som sorgsen och med långsam-
ma steg följt henne, hade äfven anländt till
hviloplatsen. Då kistan nedsattes i den trån-
ga grafven och den nedkastade mullen å-
stadkom detta dåfva ihåliga ljud, som är
det smärtsammaste och förskräckligaste för
ett krossadt bjerta — så kunde han, som
vid sin döende dotters bädd visat ettstoiskt
bjeltemod och icke fällt någon tår vid hen-
nes lik, ej längre återhålla sin rörelse. Den
själsstyrka som dittills uppehållit honom, öf-.
vergaf honom nu; han fick plötsligt ett an-
fall af vansinnighet, utstötte ett fasansfulit
skrik, flydde från grafven och sprang tvärs.
öfver kyrkogården utan medvetande af hvad
som föregick omkring honom. Hans vänner
följde bonom, och då hans vilda smärta stil-
lat sig, återvände han till Pera, der ban.
måste underkasta sig en lång karantän, in-
nan han hos återstoden af sin familj och i.
kretsen af sina vänner kunde finna den tröst
han bade af nöden.
Fem år hade förflutit sedan denna sorg-:
liga händelse, då jag anlände till Turkiet,
och Fru W:.;s dotter var nu en vacker
flicka af:7 år. Icke allenast detta barn, som
hvilat vid sin mors bröst, och min vän Z,
som mottog sin dotters sista suck, utan äf-
ven alla slägtivgar och vänner, som tryckt
hennes hand då hon redan var angripen af
smittan, undsluppo sjukdomen.