för alt göra en sakta bön. Tvifvelsutan inneslötus. desse Kristne, far och dotter, i ajevsanima; och Mahomedanens suckar voro lika värdisa att framtränga till den högstes tkron som de frommaste predikningar. Men det stod ej i ödets bok, att den gamle bedrofvade fadern skulle få behålla sitt barn. På den fjerde dagen af hennes sjukdom satte döden ett mål för hennes grufliga lidanden. Hon återfick sansningen några timmar före detta grymma ögonvblick, och ehuru hon var ytterligt utmattad och blott med svårighet kunde tala, sökte hon, under yttranden af lugn och undergifvenbet, att trösta den olycklige fadern, hvilken nattvak och hekymmer gjort mager och nästan oigenkävnelig. Hon anbefallde sin dotter i sina systrars vård — och finnes väl på jorden något mera heligt än en döende mors önskningar i afseende på sitt barn — bov talade om de faror, som i denna verlden ompgifva en moderlös ficka, och yttrade sin förhoppning att Marie. skulle ersätta henne förlusten af sin mor. Då hon märkte att fadren öfverlemnade sig åt den lifligaste smärta, bemödade hon sig emellanåt att visa sig glad ; hennes ögon, återtogo för ett ögonblick sin fordna glans, och bennes själ utöfvade ännu samma ibflytande som utmärkte henne i alla sällskapskretsar, då hälsa och lycka logo mot benne, Efter ett af dessa bemödanden varseblef min vän, som i förtviflan hade sina ögon, fästade på dotterns ansigte, en hastig förändring hos henne; en himmelsk glans, ett mystiskt och bögtidligt förebud, ett återsken af odödligheten som nalkades, lifvade hennes ansigte; det var som skuggan af fogeln , hvilken flyger öfver en stor sjös klara valtenspegel. Den gamle fattåde hastigt sju. dotters hand och tryckte den, liksom för att hindra själen att flykta; hon fästade sina blickar på sin far och sade halfhögt Jag dör. — Han störtade sig i hennes armar, men hon uppgaf sin anda under denna omfamning och hennes kalla, marmorbleka ansigte föll mot den sörjande fadrens Från sjukdomens början, från den stund han inträdde i sin dotters ram och hon visade honom den mörka bulnaden, visste han att hon var dömd till döden. Under fyra dagar och fyra nätter hade han. med fasa varit viltne till sjukdomens tilltagande och dödens. annalkande. F hans hjerta hördes intet tröstens ord; grafven stod för hans ögon, men nu, då hon var död, kunde han. ej inse hur detta tillgått; ban begrep ej hugu hon, som korrt förut andades, talade, som endast var kärlek och lif, pu kunde vara en kall och liflös massa; att hon, hans eget kött och blod, kunde vara känslolös för hans ömhet, hans förtviflan; att hans dotter, som var så känslig, nu kunde vara stel som den bädd på hvilken bon låg utsträckt, sam det oolf han trampade. Men nu var