för alt göra en sakta bön. Tvifvelsutan
inneslötus. desse Kristne, far och dotter, i
ajevsanima; och Mahomedanens suckar voro
lika värdisa att framtränga till den högstes
tkron som de frommaste predikningar. Men
det stod ej i ödets bok, att den gamle be-
drofvade fadern skulle få behålla sitt barn.
På den fjerde dagen af hennes sjukdom
satte döden ett mål för hennes grufliga li-
danden. Hon återfick sansningen några
timmar före detta grymma ögonvblick, och
ehuru hon var ytterligt utmattad och blott
med svårighet kunde tala, sökte hon, un-
der yttranden af lugn och undergifvenbet,
att trösta den olycklige fadern, hvilken natt-
vak och hekymmer gjort mager och nästan
oigenkävnelig. Hon anbefallde sin dotter
i sina systrars vård — och finnes väl
på jorden något mera heligt än en döen-
de mors önskningar i afseende på sitt
barn — bov talade om de faror, som
i denna verlden ompgifva en moderlös
ficka, och yttrade sin förhoppning att
Marie. skulle ersätta henne förlusten af sin
mor. Då hon märkte att fadren öfverlem-
nade sig åt den lifligaste smärta, bemödade
hon sig emellanåt att visa sig glad ; hennes
ögon, återtogo för ett ögonblick sin fordna
glans, och bennes själ utöfvade ännu sam-
ma ibflytande som utmärkte henne i alla
sällskapskretsar, då hälsa och lycka logo mot
benne, Efter ett af dessa bemödanden var-
seblef min vän, som i förtviflan hade sina
ögon, fästade på dotterns ansigte, en hastig
förändring hos henne; en himmelsk glans,
ett mystiskt och bögtidligt förebud, ett å-
tersken af odödligheten som nalkades, lifva-
de hennes ansigte; det var som skuggan af
fogeln , hvilken flyger öfver en stor sjös kla-
ra valtenspegel. Den gamle fattåde hastigt
sju. dotters hand och tryckte den, liksom
för att hindra själen att flykta; hon fästa-
de sina blickar på sin far och sade halfhögt
Jag dör. — Han störtade sig i hennes ar-
mar, men hon uppgaf sin anda under denna
omfamning och hennes kalla, marmorble-
ka ansigte föll mot den sörjande fadrens
Från sjukdomens början, från den stund
han inträdde i sin dotters ram och hon vi-
sade honom den mörka bulnaden, visste han
att hon var dömd till döden. Under fyra
dagar och fyra nätter hade han. med fasa
varit viltne till sjukdomens tilltagande och
dödens. annalkande. F hans hjerta hördes
intet tröstens ord; grafven stod för hans
ögon, men nu, då hon var död, kunde han.
ej inse hur detta tillgått; ban begrep ej hu-
gu hon, som korrt förut andades, talade,
som endast var kärlek och lif, pu kunde
vara en kall och liflös massa; att hon, hans
eget kött och blod, kunde vara känslolös för
hans ömhet, hans förtviflan; att hans dotter,
som var så känslig, nu kunde vara stel
som den bädd på hvilken bon låg utsträckt,
sam det oolf han trampade. Men nu var