(Insändt). PILGRIMENS NOTTURNO, (TU Donna Celestina). Farväl, du dagens blida blomma, Ty natten sofver kring min själ, Och ingen stjerna synes komma Från hoppets land; derför farväl! Ett dok af dunkla skyar döljer Din blick och himmelen för mig. Jag midnattsvindens susning följer Och söker blott och saknar dig. Du stjerna på den dolda himmel, Du morgonglöd på dunkel stig, Lys mig ur denna verldens hvimmel Till salighetens land och dig. Hur gerna ville jag dig följa Och glömma veldarne hos dig Och glönma stormens vilda bötlja Och tistlarne på lifvets stig. Du gaf mig tron på Gudars nnder, Mitt hopp alt se dem vek med dig. Med dig försvunno glädjens stuuder, Ej drömmer friden mer hos mig. Nu skall jag ersam gå i natten, Som flydda minpvens drömmar gå, Som irrbloss flämta kring den skatten Som kalla jordetf sofver på; Ty vreda Nornor ha mig drifvit Från dig och himlen Gud mig gaf Och släckt min fackla och mig gifvit Ett svallande oändligt haf, Dock äfven jag skall finna hamnen Som jag förlorat har med dig. På ljusets strand du breder farnnen En gång mot englarna och mig, Till dess farväl! — De sköna stunder, bå jag ditt rena öga såg För jorden tolka himlens under Och gjuta lugn i stormens våg. De skola stå uti mitt minne Som Pharus eld på fjerran strand. Som tröstens engel står derinne I templet vid en offerbrand. O, far du väl! — Oss skiljer hatten, En natt som ingen dagning har. Farväl! — Jag flyr med vågens vatten Och lemnar mer ej hoppet qvar. Det flyr med mig till fjerran landen Och drömmer der änvu om dig Och hviskar der, på öde stranden, Som jag, det sista: Glöm et mio! —