(Insändt).
PILGRIMENS NOTTURNO,
(TU Donna Celestina).
Farväl, du dagens blida blomma,
Ty natten sofver kring min själ,
Och ingen stjerna synes komma
Från hoppets land; derför farväl!
Ett dok af dunkla skyar döljer
Din blick och himmelen för mig.
Jag midnattsvindens susning följer
Och söker blott och saknar dig.
Du stjerna på den dolda himmel,
Du morgonglöd på dunkel stig,
Lys mig ur denna verldens hvimmel
Till salighetens land och dig.
Hur gerna ville jag dig följa
Och glömma veldarne hos dig
Och glönma stormens vilda bötlja
Och tistlarne på lifvets stig.
Du gaf mig tron på Gudars nnder,
Mitt hopp alt se dem vek med dig.
Med dig försvunno glädjens stuuder,
Ej drömmer friden mer hos mig.
Nu skall jag ersam gå i natten,
Som flydda minpvens drömmar gå,
Som irrbloss flämta kring den skatten
Som kalla jordetf sofver på;
Ty vreda Nornor ha mig drifvit
Från dig och himlen Gud mig gaf
Och släckt min fackla och mig gifvit
Ett svallande oändligt haf,
Dock äfven jag skall finna hamnen
Som jag förlorat har med dig.
På ljusets strand du breder farnnen
En gång mot englarna och mig,
Till dess farväl! — De sköna stunder,
bå jag ditt rena öga såg
För jorden tolka himlens under
Och gjuta lugn i stormens våg.
De skola stå uti mitt minne
Som Pharus eld på fjerran strand.
Som tröstens engel står derinne
I templet vid en offerbrand.
O, far du väl! — Oss skiljer hatten,
En natt som ingen dagning har.
Farväl! — Jag flyr med vågens vatten
Och lemnar mer ej hoppet qvar.
Det flyr med mig till fjerran landen
Och drömmer der änvu om dig
Och hviskar der, på öde stranden,
Som jag, det sista: Glöm et mio! —