olycka, men han red alldeles för oför wäget. — Botemedlet lyckades, Jocko red sig för, nöjd och blef efter denna dagen ifrån atallet. Engelska Jockeijerne söka att innehafva den jemna vigten, som fordras för de hästar de skola vid kapplöpningen rida. Du är ännu för fet, — säger busbonden — laga att du får din minus-vigt — Snart skall Mylord blifva nöjd med mig, blifver svaret, Då företager Jokeijen ganska methodiskt sin förmagring. Först och främst afhåller han sig från kött och öl, och öfverhufvud från all kraftigare föda, samt sluteligen tager sin tillflykt till bränvinssupande. På detta sätt bringar han snart sin lekamen till den bestämda minus-vigten. Starka och mycket fetlagda Jockeijer kunva fortfarå med en sådan diet hela 3 månader, yngre och svagare ofta endast några veckor. Dessutom bafva de de bäftigaste kroppsöfnivgar på sjelfva banan. Ofta ser man dem springa hela timmarne utmed en trafvande häst, hållandes sig i stegbygeln. Desxtill kläda de sig ofta, för att svettas så mycket starkare, i:2 å 3 tjocka 1ockar. Till förekommande af olyckshändelser genom durechgående hästar, har en Hetr Gvrimoult 1 Paris genom en vid hvarje tygel lätt inrättad mekanism, uppfunnit ett medel, hvarigenom man i en hast kan täcka för ögonen på en durchgående eller skrämd bäst. Inorikes Ministern har gifvit honom patent på denna uppfinning. Vid Kapplöpvingarne : vid Curragh i Irland fördes Mr Whalleys King Pipin på banan för att löpa, Han var den mest vilda och elacka häst som funnits i England; hvem som häldst kom honom nära, flög han på och ville bita ihjäl, kunde ban komma åt, vände han om hufvudet, tog fast med tänderna i sin Ryttares ben och drog honom till marken. Derföre måste han alltid ridas med en käpp fästad vid betslet och manken. King Pipin hade länge varit svår att handtera och farlig att nalkas, men. vid ifrågavarande tillfälle kunde man ej få ut honom för att ridas. Ingen menniska kunde få betslet på honom. Det var en helgedag och mycket folk var samladt vid Curragh, hvaribland voro många bönder. En bland dem, mindre rädd än de öfrige åskådarne, erbjöd sin hjelp. Knappt hade han nalkats hästen, förr än han tog honom öfver bröstet och skakade honom, som en hund en råtta; lyckligtvis bade ban, liksom alla Irländska bönder om Söndagarne, hela sin garderobe af 3—4 klädningar på sig, hvilket till en del skyddade honom från att blifva farligare sårad. Den namnkunnige häst-tämjaren, Whisperer, efterskickades, som, så snart han kem, innestängde sig hela natten med hästen och följande morgonen utförde honom nn 1 Tr bb reg ? Fa