olycka, men han red alldeles för oför wäget.
— Botemedlet lyckades, Jocko red sig för-
, nöjd och blef efter denna dagen ifrån
atallet.
Engelska Jockeijerne söka att innehafva
den jemna vigten, som fordras för de hä-
star de skola vid kapplöpningen rida. Du
är ännu för fet, — säger busbonden — la-
ga att du får din minus-vigt — Snart
skall Mylord blifva nöjd med mig, blifver
svaret, Då företager Jokeijen ganska me-
thodiskt sin förmagring. Först och främst
afhåller han sig från kött och öl, och öf-
verhufvud från all kraftigare föda, samt
sluteligen tager sin tillflykt till bränvinssu-
pande. På detta sätt bringar han snart sin
lekamen till den bestämda minus-vigten.
Starka och mycket fetlagda Jockeijer kun-
va fortfarå med en sådan diet hela 3 må-
nader, yngre och svagare ofta endast några
veckor. Dessutom bafva de de bäftigaste
kroppsöfnivgar på sjelfva banan. - Ofta ser
man dem springa hela timmarne utmed en
trafvande häst, hållandes sig i stegbygeln.
Desxtill kläda de sig ofta, för att svettas så
mycket starkare, i:2 å 3 tjocka 1ockar.
Till förekommande af olyckshändelser ge-
nom durechgående hästar, har en Hetr Gvri-
moult 1 Paris genom en vid hvarje tygel
lätt inrättad mekanism, uppfunnit ett me-
del, hvarigenom man i en hast kan täcka
för ögonen på en durchgående eller skrämd
bäst. Inorikes Ministern har gifvit honom
patent på denna uppfinning.
Vid Kapplöpvingarne : vid Curragh i Ir-
land fördes Mr Whalleys King Pipin på
banan för att löpa, Han var den mest vil-
da och elacka häst som funnits i England;
hvem som häldst kom honom nära, flög
han på och ville bita ihjäl, kunde ban
komma åt, vände han om hufvudet, tog
fast med tänderna i sin Ryttares ben och drog
honom till marken. Derföre måste han all-
tid ridas med en käpp fästad vid betslet och
manken.
King Pipin hade länge varit svår att
handtera och farlig att nalkas, men. vid i-
frågavarande tillfälle kunde man ej få ut
honom för att ridas. Ingen menniska kun-
de få betslet på honom. Det var en hel-
gedag och mycket folk var samladt vid
Curragh, hvaribland voro många bönder.
En bland dem, mindre rädd än de öfrige
åskådarne, erbjöd sin hjelp. Knappt hade
han nalkats hästen, förr än han tog honom öfver
bröstet och skakade honom, som en hund
en råtta; lyckligtvis bade ban, liksom alla
Irländska bönder om Söndagarne, hela sin
garderobe af 3—4 klädningar på sig, hvil-
ket till en del skyddade honom från att
blifva farligare sårad.
Den namnkunnige häst- -tämjaren, Whis-
perer, efterskickades, som, så snart han
kem, innestängde sig hela natten med häs-
ten och följande morgonen utförde honom
nn 1 Tr bb reg ? Fa