effectsökande phraser, af latinska ordspråk och sentencer som på det curiösaste sält ihflickas i hans anföranden, hans långa periphraser och cirenumlocutioner då ett enda ord kunnat tillfyllest. återgifva ideen, så måste man medgifva att Sir Charles Wethefell är den mest egna bland Juridiska talare, Ute på gator och promenader är han ännu besynpherligare. Han kläder sig så löjligt att inan skulle tro det han alltid bade en för tillfället lånt drägt. Han nyttjar hvarken spännen eller hängslen, men hans väst är vaoligen tillräckligt lång att beticka linningen på byxorna, hvilka då de af ingenting hållas uppe vanligen släpa i marken. Han nyttjar vanligen två rockar; den undra är alltid i yttersta grad sliten den yttersta också ganska nött. Skörtena få efter behag flaxa i vinden under det han med händerna, nedsänkte i byxfickorne, hastar åstad med långa steg och mumlar för sig sjelf mellan tänderne. Hans halsduk är icke lagd i veck utan vriden som ett rep, och man ser lätt att de händer som snott honom kring halsen icke varit bland de renaste. boj Han bär grofva skor hopknutna med trådband som ursprungligen äro svarta, men hvilka vu jemte hatten, af ålderdom antagit en rödaktig färg. I denna drägt anträffas han på Londons gator, narraktig och full af infall, talande några lustiga ord till en, helsande på en annan, nickande åt den tredje etc. Hopen som igenkänner honom ropar med bög röst: Se der den gamla hederliga Charles Wetherell, Det försäkras allmänt att hans egenheter ingalunda äro tillgjorda; troligen härröra de från häns idger om oberoende och hafva blifvit rotfastade af mångårig vana. Många lustiga anekdoter berättas om hans lefnadssätt, innan han ännu besökte hofvet. En liten spegelbit skall ba varit fästad vid väggen i hans rum, och vid den gjorde han sin toilette. Steg då någon, med hvilken han hade angelägna göromål, in, medan han rakade sig, glömde han aldeles att han icke slutat, och hela dagen såg man på hans ansigte en skorpa af stelnadt tvålskum, sedan morgonen, och den han ingalunda anade eller kom ihåg. Stundom ser man honom gå med häftiga steg; hans sinne är uppfyldt af föremål; hans läppar äro i rörelse, han synes nedsänkt i djupa tankar. Om han då, i det han går förbi en bod, får ögonen på någon vara som faller honom i smaken, stannar han och kan stå qvar en halftimme utan att förändra ställning, med blicken orörligt fästad på samma föremål. Men vi vilja icke längre hålla oss vid hans besynnerligheter, utan betrakta honom från en högre ståndpunkt. (Forts, e. a. g.. Nyköping den 78 Nov. (Utdrag af ett bref). I dag på morgonen inträfiade här en i sitt slag egen händelse, som i början, innan dess orsak var