fråga som liHligt iptresserar densamma, an om ämnet aldrig hade blifvit af oss vidrördt. För att äga en fördelaktig utgångspunkt i sin argumentation, har Äfven Stockkolmsbon till en början ställt sig så, som om sjelfva bufvudfrågan, om rättigbeten att införa torrt bröd till salu i hufvudstaden, berodde till sin utzång derpå, huruvida Bagare-Embetets utöfning lyder under de öfriga handtverkens skråordning. Nej, svafar han då; Kongl. Kungörelsen den 14 Augusti 1828 gör det möjligt för hvar och en som har råd att anlägga ett ordentligt Bageriverk, att dertill erhålla rättigheter. Således är ju yrket fritt, och hvad behöfves då, ellev hvartill. gagnar en sådan ansökning, der en fri tällan äger rum?-—— Läsaren finner dock, att vi här äro inne på ett helt ennat kapitel, Rättigheten att anligga Baseriverk i hufvudstaden skiljer sig precist ika mycket ifrån rättigheten att ioföra torrt bröd tillsalu från landet, t. ex. som rättigheten att anlägga en linnefabrik i bufvudstaden utan förbud af något linneväfvare embete, ifrån rättigheten att hitföra Norrlandslärfter till försäljning, Men äfven detta argument om yrkets. frihet torde förtjena att granskas. Sjelfva svårigheten, att i en hufvulstad som Stockholm anlägga ett ordentligt bageriverk utgör ensam ett vida starkare gkydd emot all täflan med de Bagare hvilke redan förut hafva sådana wverk, än alla prohibitiva — föreskrifter till de öfriga handtverksembetenas förmån och beskydd, tillsammanstagna. För att erhålla ett bageriverk, är det nemligen ieke nog att ega en passande, rymlig lokal, hvilket redan är förenadt med svårigheter i en bufvudstad; man måste äfven sjelf låta bygga sitt verk på denva lokal, emedan vanliga eldstäder och bakugvpar 1 husen aldeles. icke äro dertill passande. Det är derföre, som man icke ser flere personer nu ingå iyrket, än förr; och ett Bagerilikasom ett Bryggeriverk, kan sägas gå i arf, samt dessa yrken mer än några andra, betraktas såsom verkliga embetens och det är derföre som man hör yngre personer, hvilka redan lärt sig yrket, beklaga alt de icke kunna bli sina egna, emedan något verk ännu på länge icke bliv ledigt. Om likväl någon är nog envis för att utan att skrämmas af dessa svårigheter, med betydlig penningeuppoffring, emot de öfrige bagarnes vilja inträda i deras, lefoadsyrke, får han då genast försälja sitt bröd hvar han behagar? Ingalunda; ty några flere brödhodar, än de äldre bagarne förut hafva delat sins emellan, få icke finnas. Det är således i den uteslutande försälfningen åt allmänheten, sopa Basareembetet verkligen liger ett monopohum, och detta bevisas bäst af dem allmänt kända omständigheten att om någon såkallad hembavare, d. v, s. sådan som väl får täfla fritt? uti tillverk