med ögonen den annalkende hopen; hon
vilt fly.
Fly! hvarthän? åt hvilken sida? Alla
utgångar äro stängda och besatta med en
ursinnig folkhop Herre Gud! bär, der,
öfve.allt ser jag dödrev.
En blick fastas på henne med ömhet
och ängslan; ett hjerta förstår och delar
bennes bekymmer, en enda man står o-
rörlig bredvid henne; det är den ende hon
icke ser,
Bullret ökas, straffet nalkas; det växer
till hela sin storlek och griper med jern-
klor i sitt offer,
Slutligen slungas en sten; den hviner,
klyfver luften och faller ned nära Tirtza.
Jsraels Gud apptag min anda! ropar
den unga och olyckliga qvinnan; och höl-
jande sig i slöjan, nedfaller hon halfdöd,
Hennes sinnen öfvergåfvo henne likväl
icke helt och hållet, ty hon tyckte att nå-
gon trädde nära (till henne, att tvänne ar-
mar omfattade och stödde henne; men i
samma ögovblick fick hon et hbäfvigt slag
bufvudet, templet gick omkring för hen-
nes ögon, jorden sjönk under hennes fötter
bon håde ingen känsla mer!
4
meste Sem—m—
Icke långt utom Jerusalems murar ser
man ävnu änna vid portarne till He-
breernas begreafnivgsplats tvänne gråa af
tidena tand frätta stenar. De äro öfver
växta med mossa och om man afskrapar den-
na, finner man ändå hvarken namn eller
årtal; men berättelsen om de bägge offren
har gått från slägte till slägte. Mödrarnpe
berätta denjärnu för sinagiftvuxna döttrar,
och männer, hvilka en resa nödgar att
lemna sina unga bustrur, upprepa med en
likgiltig mine Tirtzas och främlingen Nepbh-
tals olyckliga död.