med ögonen den annalkende hopen; hon vilt fly. Fly! hvarthän? åt hvilken sida? Alla utgångar äro stängda och besatta med en ursinnig folkhop Herre Gud! bär, der, öfve.allt ser jag dödrev. En blick fastas på henne med ömhet och ängslan; ett hjerta förstår och delar bennes bekymmer, en enda man står orörlig bredvid henne; det är den ende hon icke ser, Bullret ökas, straffet nalkas; det växer till hela sin storlek och griper med jernklor i sitt offer, Slutligen slungas en sten; den hviner, klyfver luften och faller ned nära Tirtza. Jsraels Gud apptag min anda! ropar den unga och olyckliga qvinnan; och höljande sig i slöjan, nedfaller hon halfdöd, Hennes sinnen öfvergåfvo henne likväl icke helt och hållet, ty hon tyckte att någon trädde nära (till henne, att tvänne armar omfattade och stödde henne; men i samma ögovblick fick hon et hbäfvigt slag bufvudet, templet gick omkring för hennes ögon, jorden sjönk under hennes fötter bon håde ingen känsla mer! 4 meste Sem—m— Icke långt utom Jerusalems murar ser man ävnu änna vid portarne till Hebreernas begreafnivgsplats tvänne gråa af tidena tand frätta stenar. De äro öfver växta med mossa och om man afskrapar denna, finner man ändå hvarken namn eller årtal; men berättelsen om de bägge offren har gått från slägte till slägte. Mödrarnpe berätta denjärnu för sinagiftvuxna döttrar, och männer, hvilka en resa nödgar att lemna sina unga bustrur, upprepa med en likgiltig mine Tirtzas och främlingen Nepbhtals olyckliga död.