olot till, Simråm, utropade yngungen, och blottade sitt bröst, Stöt till, mea skona din maka; hon är oskyldig. — Israels folk! hör mig.? Tirtza håde förlorat sina föräldrars min far uppfostrade henne och bon tände hos mig den häftigaste kärlek, ehuru min far ville gifta mig med en dotter af sin bror; han befallde mig att resa, och jag lydde. — Vid min återkomst var Tirtza icke qvar hos min fer, hon bade följt sin man till Jerusalem, I afsigt att se min barndomsvän, att se och derefter för alltid Jemna henne, kom jag hit; man sade Tirtza att jag i döds ångest afvaktade tillstånd att se henne, Kan man siäkna henne till brott att ha haft medömkan med mig, att ha dolt detta möte för sin man, hvilkens svartsjuka oci misstänksamhet hon -. alltförväl kände? s. Ack! hon är min syster, jag är bennes bror! Får inte en bror älska sin syster! får han inte säga henne: farväl, mina syster! Jag sade henne dessa ord, jag sade henne; i morgon reser jag, blott ett ögonblick till, blott en blick, ett ord... , Zimram, din fiende öfvevrlemnar sig i ditt våld, men var nöjd med ett offer, nåd för denna oskyldiga, obefläckade engel, Om du älskade ensam, så skulle jig ej dröja att döda dig, svarade Zimram och stack dolken med köld i skidanz men skall din död återge mig hennes kärlek? Du har stört hennes luge, under det hon... beiöfvat mig min sällhet. . Hon älskar ingen annan än dig. Zim — ram, Ingen annan än migl. .Olycklige, betrakta henne! se denna rodnad, hvarmed din närvaro betäckt hennes anletsdrag; hennes suckar afstadna på det hon må böra dig; sög mig, hvilket nama for öfver bennes läppar då du framträdde? var det dilt eller mitt2. Men, låt henne svära vid vår heliga lag alt det endast ar mig som hon älskar, .må hon svära, jag skall tro henne. Tirtza teg; hennes hand fattadei slöjar, Den unge Hebreen qväfde ett glädjerop3 men intet undgick den skarpsynte masneos svartsjuka. Fullända ceremouien. sade han med hemsk röst till Öfverste-Presten. Betrakta då detta folk, utropade Nephtali liftigt, din makas dödsdom står skrilven i dessa ansigten. Det är du som skrifvit den i TirtzZas, De kringstående voro rörde, de båda vittnena kunde, oaktadt ceremoniens hög tidlighet, icke återbålla siva tårar, Tirtsa tackade dem med en blick. ATK! hära mycken erkänsla låg icke i denna blick! huru olycklig man än må vara, är tet dock. ljuft att erfara medlidande! ?Låt o03s sluta, sade Zimrem med en rörelse, som, till och med vär tnärkbar oaktadt sträfheten i hans röst. kå