olot till, Simråm, utropade yngungen,
och blottade sitt bröst, Stöt till, mea
skona din maka; hon är oskyldig. — Isra-
els folk! hör mig.?
Tirtza håde förlorat sina föräldrars min
far uppfostrade henne och bon tände hos
mig den häftigaste kärlek, ehuru min far
ville gifta mig med en dotter af sin bror;
han befallde mig att resa, och jag lydde. —
Vid min återkomst var Tirtza icke qvar
hos min fer, hon bade följt sin man till
Jerusalem,
I afsigt att se min barndomsvän, att se
och derefter för alltid Jemna henne, kom
jag hit; man sade Tirtza att jag i döds
ångest afvaktade tillstånd att se henne,
Kan man siäkna henne till brott att ha
haft medömkan med mig, att ha dolt detta
möte för sin man, hvilkens svartsjuka oci
misstänksamhet hon -. alltförväl kände? s.
Ack! hon är min syster, jag är bennes
bror! Får inte en bror älska sin syster!
får han inte säga henne: farväl, mina syster!
Jag sade henne dessa ord, jag sade henne;
i morgon reser jag, blott ett ögonblick
till, blott en blick, ett ord... ,
Zimram, din fiende öfvevrlemnar sig i
ditt våld, men var nöjd med ett offer, nåd
för denna oskyldiga, obefläckade engel,
Om du älskade ensam, så skulle jig ej
dröja att döda dig, svarade Zimram och
stack dolken med köld i skidanz men skall
din död återge mig hennes kärlek? Du
har stört hennes luge, under det hon... be-
iöfvat mig min sällhet. .
Hon älskar ingen annan än dig. Zim
— ram, Ingen annan än migl. .Olyck-
lige, betrakta henne! se denna rodnad,
hvarmed din närvaro betäckt hennes an-
letsdrag; hennes suckar afstadna på det
hon må böra dig; sög mig, hvilket nama
for öfver bennes läppar då du framträdde?
var det dilt eller mitt2. Men, låt henne
svära vid vår heliga lag alt det endast ar
mig som hon älskar, .må hon svära, jag
skall tro henne.
Tirtza teg; hennes hand fattadei slöjar,
Den unge Hebreen qväfde ett glädjerop3
men intet undgick den skarpsynte masneos
svartsjuka.
Fullända ceremouien. sade han med
hemsk röst till Öfverste-Presten.
Betrakta då detta folk, utropade Neph-
tali liftigt, din makas dödsdom står skril-
ven i dessa ansigten.
Det är du som skrifvit den i TirtzZas,
De kringstående voro rörde, de båda
vittnena kunde, oaktadt ceremoniens hög -
tidlighet, icke återbålla siva tårar, Tirtsa
tackade dem med en blick. ATK! hära
mycken erkänsla låg icke i denna blick!
huru olycklig man än må vara, är tet
dock. ljuft att erfara medlidande!
?Låt o03s sluta, sade Zimrem med en
rörelse, som, till och med vär tnärkbar
oaktadt sträfheten i hans röst.
kå