hvilket monarkien är förlorad, och vi råka in i republiken: . . .7 — Då jag kommit alt nämna ordet republik, tror jag mig i denna opinion finna hemligbeten af den anklagelse för republikanism som man sökt utsprida om våra tänkesätt. Dessa stolte republikaner, som skulle vilja öfverändakasta landet, torde icke vara några andra än personer som tänka, att en ärftlig aristokrati icke är nödvändig för att upprätthålla den ärftliga monarkien (Skratt till venster). Man har långt för detta beredt sig på att nedsätta tänkesätt genom beskyllningar för orolighetsanda och republikanism Jag vill i afseende på kronans ärftlighet lika fullkomligt uttala min öfvertygelse, som i afseende på förmögenhetsintresset, Det privilegium söm J viljen upprätta, skall icke mera beskydda den ärftliga monarkien, än den ärftliga förmögenheten, Än mer, jag är öfvertygad, att det blefve monarkien som vore tvungen att upprätthålla och stödja sjelfva privilegium uti de privilegierade personerne och bekosta sina krafter för att försvara denna klass, i stället att vara försvarad af densamma. Låtom oss öfver denna punkt afhöra historiens vittnesbörd, När vår monarkien starkast i Frankrike med eller utan skäl? Jo, när den stridde mot privilegierna, när den ställde sig i öppen fejd möt aristokratien; det var då den visade sig kraftfull och oöfvervinnerlig , emedan bela landet då utgjorde dess stöd och dess bistånd (Bravo! bravo!) Men då monarkien ingått allians med de privilegierade, och beröfvat sig den styrka han hemtade i natio pens sympati, hvad här då bändt? Jo, hon bar komprometterat sig sjelf (Sannt!) Märken det, M. Arr: samhället hafver, likasom allt anuat, sin enhet, ungefär enahanda för alla, MAvilken är denna enhet i England? — Man må säga hvad man vill om de trenne sammansmältande samhbällsmakterna, man må aldrig så mycket förfina theorien om en blandad styrelse, detta samband af de demokratiska, aristokratiska och kungiiga krafterna, så måste man ändock erkänna, att det i Eogland endast finnes en samhällsmakt, nemligen dena aristokratiska; Konungen. England ikläder sig med skäl egenskapen af silt lands första aristokrat och ädling. (Hr Guizot gör ett nekande tecken), Denna aristokrati är tvifvelsutan mera upplyst, mera fri från passioner än de lägre aristokratiska regionerna vanligtvis äro, men Englands Konung står icke destomindre i spetsen för de aristokratiska intressen, som beherrska England, Och hvarföre då denna häftiga strid i Parlamentet om reformen? Hvarföre en så svår :och vild kamp, hvars utgång vi icke kunna förutse, ehuru den ej är långt borta? Jo, emedan aristokratien inser att den förlorar sin eehet; emedan det ej är