—— JA, ss ss a
Fortsättning från Lördagsbladet af den
ins. artikeln angående Kyrkoplikten,
Det höga och ädla, som fordom ut-
gjorde kyrkopliktens väsende, är nu för-
gälet, till och med af större delen bland
Presterskapet sjelft, som i allmänhet icke
anser aflösningen, såsom annat, än ett af de
många besvärande göromål, hvilka dem, i
och för deras Embete, åligga, att förrätta
utan särskild betalning. Ej under då om
allmänheten, (med helt visst det enda un-
dantaget af Recensenten) betraktar, likasom
ock säkerligen delinquenten sjelf, kyrko-
plikten såsom ett straff, (kanske det svåra-
ste); då den likväl, enär det egenteliga straf-
fet redan är undergånget, skall vara just
tvärtom, eller, hvad Recensenten rigtigt
(blott med det felet, att Rceensenten icke
skiljt emellan hvad som: är och hvad
som borde vara) anmärkt, ett yttre tec-
ken till återförsoning med Gud och sam-
hället. Sedan brottslingen, oftast publikt,
undergått ett nesligt straff, skall han ännu
en gång framställas, såsom ett underdjur;
till allmänt åskådande, och detta Spekta-
kel skall gifvas inom MHelgedömens murar!
— IOmgifven af en pöbel-massa, som i det-
ta offentliga prvostituerande finner ett vär-
digt ämne för sin låga gyckel-last, tvingas
den straffade brottslingen, att, emellan en
på hvardera sidan posterad vankeders)-
vakt, knäfalla i nådens tempel; men att
detta knäfall ieke kan ske i botfärdig ån-
ger, måste förnuftet ty värr erkänna. I
räck förbärdelse, Gertill hon drifves a!
den hjertfrälande tonken, att Staten så och
utan ändemål vill bafva bonom bränmärkt,
möter. han de blickar, som rigtas på ho-
nom, eller om hans bjerta icke är i stånd
att entaga denna hårdhet, så shater han
sig inom. sig sjelf, visserligen i blygsel, men
icke till ånger utan till förtrytelse, och
förbounar dervid säkert de lagar, som, ge-
nom att anbefalla en- sådan prostitution,
sätta emellan bonem och samhällets geg-
7) En naturlig mosats mot Heders-yakt.