—— JA, ss ss a Fortsättning från Lördagsbladet af den ins. artikeln angående Kyrkoplikten, Det höga och ädla, som fordom utgjorde kyrkopliktens väsende, är nu förgälet, till och med af större delen bland Presterskapet sjelft, som i allmänhet icke anser aflösningen, såsom annat, än ett af de många besvärande göromål, hvilka dem, i och för deras Embete, åligga, att förrätta utan särskild betalning. Ej under då om allmänheten, (med helt visst det enda undantaget af Recensenten) betraktar, likasom ock säkerligen delinquenten sjelf, kyrkoplikten såsom ett straff, (kanske det svåraste); då den likväl, enär det egenteliga straffet redan är undergånget, skall vara just tvärtom, eller, hvad Recensenten rigtigt (blott med det felet, att Rceensenten icke skiljt emellan hvad som: är och hvad som borde vara) anmärkt, ett yttre tecken till återförsoning med Gud och samhället. Sedan brottslingen, oftast publikt, undergått ett nesligt straff, skall han ännu en gång framställas, såsom ett underdjur; till allmänt åskådande, och detta Spektakel skall gifvas inom MHelgedömens murar! — IOmgifven af en pöbel-massa, som i detta offentliga prvostituerande finner ett värdigt ämne för sin låga gyckel-last, tvingas den straffade brottslingen, att, emellan en på hvardera sidan posterad vankeders)vakt, knäfalla i nådens tempel; men att detta knäfall ieke kan ske i botfärdig ånger, måste förnuftet ty värr erkänna. I räck förbärdelse, Gertill hon drifves a! den hjertfrälande tonken, att Staten så och utan ändemål vill bafva bonom bränmärkt, möter. han de blickar, som rigtas på honom, eller om hans bjerta icke är i stånd att entaga denna hårdhet, så shater han sig inom. sig sjelf, visserligen i blygsel, men icke till ånger utan till förtrytelse, och förbounar dervid säkert de lagar, som, genom att anbefalla ensådan prostitution, sätta emellan bonem och samhällets geg7) En naturlig mosats mot Heders-yakt.