ciplin, hvilket är så mycket lofvärdare, som man vet, huru soldaternas entusiasm och ihärdighet blef pröfvad vid belägringen af Warschau. Man hade lofvat att gifva staden till pris åt dem. Två regementen, voro verkligen i begrepp att i följd af detta löfte tillåta sig utsväfningar, då det -antyddes dem att. sjelfva staden icke hade gjort något motstånd, och derföre måste skonas. Penna förmaning var tillräcklig att bibehålla ordningen. Så mycket omständigheterna medgifva är invånarne hefriade från bördor af inqvarteringen. Officerarne lefva på egen bekostnad och soldaterne i kaserner på kronans. Sjelfva Nationalregeringen gick på långt när icke tillväga med så mycken consideration emot sina landsmän. Tyska Rikets närvarande ställning. Öfver dette ämne, som nu börjar mer och mer ådraga sig de Europeiska nationernes blickar, innehåller Allgemeine-Zeitung en intressaut artikel från Neckar af d. 22 October, hvilken vi här nedan meddela: Den allmänna uppmärksamheten söder ut, är ännu företrädesvis fästad på de trenne tummelplatserna för tidens händelser, Paris, London och Haag; men. det Tyska fosterJandets inre angelägenheter hafva väckt ett icke mindre intresse, ock kanske sedan några veckor tillbaka ett större, än allt annat. Den Badiska Kammarens kraftfulla ställning och flere talares nationella språk, må synas för de fleste sakna allt resultat och till ock med förekomma en och annan olycksbringande — meningarna härom äro delade — åtminstone finna de ett starkt gensvar i många hjertan, till och med sådana hvilka i öfrigt icke dela tänkesätt med den i vissa punkter nog långt drifna oppositionen inom denna kamare. Uti den eldize Welckers motion (Se vårt sista Onsdagsblad) som ibetraktande af Storhertigdömets ställning till flere af de stora makterna kan anses föga afmätt, och i språket alltför häftig och kathegorisk, låg likväl något sannt och storsinnt, hvilket lifvat och intagit månge, äfven i kretsar som icke hylla rörelsen men gerna vilja se Tyskland uppträda i en mera värdig och imposant ställning till yttre grannar, och gaf statsmannen ämne till eftertarika. Att befästa en nations politiska kraft, tillbör icke blott önskningarna, utan ock pligterna hos verkliga patrioter. Vi ogilla det barska språk, som visst folk och äpnu mer visså journaler föra emot Tyska förbundet, med en suffisame och lättfärdighet, som om det icke mera existerade, och som om Furstarna icke mer hade någon åska att slå till med om det behöfves. Men just dessa tecken att man låtsar vara okunnig om deras verksamhet och lifskraft borde för den höga församlingen vara en