DULADIINTELET VE I SYTT ICE vt lila tiSKY namn från republikens och Kejsarerikets tider, genom deras delaktighet i Pairviet, erhålla rang framför denna småstadsoch by-adel, hvars öfvermod så djupt sårat massan af folket. Det gamla tredje ståndet (tiers-dtat) älskade icke den nya aristocratin för dess egen skuld; det alskade blott i den en fiende till sin fiende, Deraf, år 1815, de för det ärftliga Pairiet gynnande idder, som många tänkande män hyllade, många utmärkta män, till och med, sådana som Manuel och Benjamin Constant, dem våra motslåndarejisynnerhet förehållit oss, Men skulle de väl år 1831 bafva tänkt på samma sätt? Derpå är det tillåtet att tvifla. Samma frågor byta utseende allt efter den synpunkt hvarifrån man betraktar dem. Hvad mig angår, så söker jag blott helt ärligt och upprigtigt att förvärfva all upplysning och så vidsträckt kännedom af ämnet som möjhgt. Derföre afbörde jag också i går vår värde medbroder Herr Thiers med mycken uppmärksamhet, men det har synts mig att större delen af hans anfall saknade föremål. I sjelfva verket har han sysselsatt sig alt bevisa huru vådligt det vore om båda Kamrarne tillkommo genom val, men detta är alldeles icke frågan. Det är mellan oafsättligheten och ärftligheten vi hafva att välja. Herr Thiers har 1 England sökt bevis och stöd för sin opinior, Det är äfven derifrån jag ärnar hemta skälen för en motsatt öfvertygelse. Är det, til exempel, senvut, att ärltligbeten hos Pairiet är en borgen, eller, såsom man till och med vill hafva det, den enda borgen för oberoende? Till en början, mine Herrar, — såsom man från alla håll anmärkt och i trots af bvad Herr Thiers yttrat — medför ärft. ligheten, om man conseqvent fullföljer principen, ovilkorligen Majorater; ty en arftlig Pair, utan Majorat, skulle befinna sig i semma ställning som en lifstids-Pair uten inkomster. Se der till en början buru detta förmenta goda bos ärftlighet straxt frambringar ett ondt, nemligen yngre barns plundrande för att rikta den förstfödde; men, äfven med antagande af Majorat, sådana som förmögenbeten inom landet kan medgifva dem att blifva, så är rikedomen elldeles icke någon osviklig bevarare mot corruptionen, och skola väl dessutom Pairerne blifva nog rika att ej öfverlemna sig åt maktens önskningar, om de dertill känna någon inre kallelse? Den äldsta sonens oberoende må dock, om man så vill, anses tryggadt medelst ärftlighet och Majoratz; men skoll väl de andra barnens vara det? Tvärtom; deras ställning, förvärrad gencm den äldre brodrens majaratsrält, skall tvinga fadren att i regeringens ynnestbevis söka en mildring i sitt oblida öde. Det är just i Englands Pairskap, som det mest ZIysande bevis på