DULADIINTELET VE I SYTT ICE vt lila tiSKY
namn från republikens och Kejsarerikets
tider, genom deras delaktighet i Pairviet,
erhålla rang framför denna småstads- och
by-adel, hvars öfvermod så djupt så-
rat massan af folket. Det gamla tredje
ståndet (tiers-dtat) älskade icke den nya
aristocratin för dess egen skuld; det al-
skade blott i den en fiende till sin fiende,
Deraf, år 1815, de för det ärftliga Pairiet
gynnande idder, som många tänkande män
hyllade, många utmärkta män, till och med,
sådana som Manuel och Benjamin Con-
stant, dem våra motslåndarejisynnerhet fö-
rehållit oss,
Men skulle de väl år 1831 bafva tänkt
på samma sätt? Derpå är det tillåtet att
tvifla. Samma frågor byta utseende allt
efter den synpunkt hvarifrån man betrak-
tar dem. Hvad mig angår, så söker jag
blott helt ärligt och upprigtigt att för-
värfva all upplysning och så vidsträckt
kännedom af ämnet som möjhgt.
Derföre afbörde jag också i går vår
värde medbroder Herr Thiers med mycken
uppmärksamhet, men det har synts mig att
större delen af hans anfall saknade före-
mål. I sjelfva verket har han sysselsatt
sig alt bevisa huru vådligt det vore om
båda Kamrarne tillkommo genom val,
men detta är alldeles icke frågan. Det
är mellan oafsättligheten och ärftligheten
vi hafva att välja. Herr Thiers har 1
England sökt bevis och stöd för sin opi-
nior, Det är äfven derifrån jag ärnar
hemta skälen för en motsatt öfvertygelse.
Är det, til exempel, senvut, att ärltlig-
beten hos Pairiet är en borgen, eller, så-
som man till och med vill hafva det, den
enda borgen för oberoende?
Till en början, mine Herrar, — såsom
man från alla håll anmärkt och i trots af
bvad Herr Thiers yttrat — medför ärft.
ligheten, om man conseqvent fullföljer
principen, ovilkorligen Majorater; ty en
arftlig Pair, utan Majorat, skulle befinna
sig i semma ställning som en lifstids-Pair
uten inkomster. Se der till en början
buru detta förmenta goda bos ärftlighet
straxt frambringar ett ondt, nemligen yn-
gre barns plundrande för att rikta den
förstfödde; men, äfven med antagande af
Majorat, sådana som förmögenbeten inom
landet kan medgifva dem att blifva, så är
rikedomen elldeles icke någon osviklig
bevarare mot corruptionen, och skola väl
dessutom Pairerne blifva nog rika att ej
öfverlemna sig åt maktens önskningar, om
de dertill känna någon inre kallelse?
Den äldsta sonens oberoende må dock,
om man så vill, anses tryggadt medelst
ärftlighet och Majoratz; men skoll väl de
andra barnens vara det? Tvärtom; deras
ställning, förvärrad gencm den äldre brod-
rens majaratsrält, skall tvinga fadren att i
regeringens ynnestbevis söka en mildring i
sitt oblida öde. Det är just i Englands
Pairskap, som det mest ZIysande bevis på