Um man lemnar Aristokranen moljiugheten att låta representera sig hvar den behagar, skall den skaffa sig tillträde till Deputerade-kamaren, och det är der den skall blifva farlig genom den ofantliga popularitetet den vetat förskaffa sig. Det är då först jag skulle ganska mycket frukta för mitt lands frihet. Om Aristocratin kommer till makten skall man se den besätta alla platser med sina anhängare; men hvart, skulle detta taga vägen om den genom valkammearen framgår till makten? Jag kan för min del icke finna annat än stora olägenheter i en sakernas ordning som man will införa i stället för den som i sexton år fortvarit i Frankrike, och som i England räckt under sekler. Ännu ett: Låtom oss antaga att vi, lika mycket buru, fördelat de medborgerliga öfverlägsenheterne på två Kamrar, begge valda, så skall nödvändigt ett af två inträffe; antingen äro de två val-majoriteterne ense eller äro de det icke, Inträffar det sista så uppkommer en ganska vådlig kamp, den af två majoriteter mot hvarandra. Ingen möjlighet att få slut på en discussion kan då finnas. Men nuäro åter begge majoriteterne ense, hvar tar då thronen vägen, kastad somen lekboll mellan två majoriteter, som båda kafva valens inflytande på sin sida? Utan ärftligt Pairie, faller monarkien; med tvänne Statsmakter öfverlemnade åt val skall den tredje, Kungadörret, ej dröja att blifva det, Verkställande makten blefve Nordamericanske FristaternesVi hafva således blott alt välja emellan eo republik med President och ett ärftligt Pairie, Den som icke vill det senare, måste, om han är conseqvent, nödvändigt vilja det. förra, och hvilken, inom denna Kamare, uppstår väl för att nedrifva den representativa Monarkins byggnad? (Herr Thiers lemnade tribunen, hörd med beundran äfven af sina största motståndare. Discussionen uppsköts till följande dagen och återtogs då i första rummet af) Herr Bignon: I sanning, besynnerlig är sakernas ställning i Frankrike. Ministeren uttalar en öfvertygelse och handlar emot den! Ministören vill Peoiriets ärftlighet och den föreslår icke ärftligheten! EU eget förbållande både för den och oss! Det är Ministerens vänner som anfalla principen för dess förslag; det är Ministerens motståndare som försvara den. Genom motsägelsen mellan dess tänkesätt och bandliogar har Ministören dömt sig sjelf alt önska deras triumf som bekämpa den, deras nederlag som understödja den. Sålunda har den värde talare som vi i går hörde gått Ministörens tankar och önskningar tillj mötes, under det han anföll dess egna satser, och i dag skall jag, i det jag understöder dess handlingar, motarbeta dess tankar och önsknringar! Det