roivad Iran sill bord af ett slags foglar kal-
lade -haärpyer, nästan i samma ögonblick den
blifvit framsatt. Maten var visserligen god
för dessa harpyer, men huru smakade den
den olycklige romanhjelten och hans tillgifna
vänner? jo, så väl, att hjelten tog upp sin
båge och sina pilar och nedskjöt har pyerna.
Talaren önskade väl icke att engelska folket
skulle handla på detta sätt emot sina har-
pyer, men han var säker att harpyerna skul-
le drifvas inom sina rätta gränser, och icke
längre tillåta att besvika, plundra och för-
SJ OO OR
Av
I trycka folket. Han ansåg visserligen icke
- Lorderne för harpyer, utan trodde dem
tvertom vara honetta och ädla herrar: han
ansåg dem för de menskligaste, de mest öm-
hjer tade och -ädelsinnade i hela landet i all-
mänhet taladt; men den stora olyckan var
att de lefde i mörkret och icke vidrörde
den jord, på hvilken vanliga menniskor lef-
de. De voro bedragne af smickrare, och
talvickslickare, och stämplare och förledda
att tro, det folket hade blifvit kallsinnigt i
frågan om reformen. Om de blott under-
- rättade sig om sanningen vore han säker att
vr Jingen i hela England skulle finnas mera faär-
dig att göra folket rättvisa än den gamla
och allmänt aktade aristokratien i landet.
Denna kunde icke önska att draga folket
vid näsan med ett sken af frihet som det
dock aldrig skulle få smaka på. De kunde
icke önska att blott göra folket ett puts,
utan åsyftade troligen gifva det en repre-
sentation villig att beskydda folkets intres-
sen. Samlingen torde påminna sig att ännu
för två år sedan de mest inflytande klasserna
i Birmingham ännu voro emot reförmen, då
deremot nu hela befolkningen hade: dragit
ut för att understödja den stora saken. Hvar-
före skulle icke samma inflytande verka på
Lorderna, och om de irrade sig i dag, vore
det derföre sagdt att de skulle irra sig i mor-
gon. (Bravo). Talåren slutade dermed, att
det vore kungen de mer än någon varelse
på jorden hade att tacka för det stora ver-
ket, En gammal filosof hade sagt att en
ärlig man som under motgång och strid all-
tid vidhåller sina redliga afsigter, är en täc-
kelig syn äfven för gudarna. Men lika sant
vore det att åsynen af en kung som ser ned
från sin thron med känsla för sitt folks o-
lyckor, och är besluten att lyfta detta folk
ur dess betryckta ställning, likaledes måste
vara försynen täckelig. Jag vill nu upp-
muntra eder alt visa ett skådespel; det skö-
naste ett folk kan gifva, och jag ber er med
en mun utropa: Gud välsigne konungeh;
Jag önskar att ni mågen taga hattarne af
eder och blicka upp mot himmelen hvarest
en rättvis Gud styrer verldssystemet och
med elt hjerta och en röst utropa Gud väl-
signe konungen! ae dd
Det skådespel som följde härpå var skönt
och stblimt öfver all beskrifning. Hvar-
IA VA fond hläatta dar hauania aAa uwiatadac mat
skulle vägra deras aftagande tor atv åter få
friheten, som att Englands folk voro likgil-
tige för reformbillen. Häruti låg ett ganska
tvingande skäl emot folkets likgiltighet. . De-
ras fattigdom förbjöd dem vara: liknöjda i en
fråga der deras framtida välfärd stod på.
spel. Det vore väl sant att personer funnos
nog båla i sina omdömen för att våga påstå
det handeln blomstrade och att tillståndet
icke vore så svårt som man förestallde
att skeppen fortforo att inkomma och utgå
ur hamnarnaåa;, att manufakturerna skenbart
voro. sysselsatta. Men hvar stadnade vinsten
häraf? alla åhörarne kände att icke en nä-
ring ibland hundrade gåfve någon behåll-
ning; häraf de beständiga striderna emellan
fabrikanter ne. och deras arbetare. — Någre
af billens fiender hade: haft den djerfheten
alt förklara, att representationen icke behöf-
de förbättras; men måtte deras tunga för-
lamas som vå gade yttra en n sådan falskhet! —
Corruptioner hade så länge innästlat sig i
styrelsemaschinen, att om Satan sjelf hade
varit Premierminister, så hade han ej kun-
nat lyckats bättre, än färegående styrelser
deri, alt utså torftighetens frö så vidsträckt
och djupt som landets närvarande tillstånd
bevisade, att Boroughmånglarne hade gjort.
En utsigt på något bältre he ide nu blifvit dem
skänkt af den enda ärliga regering som styrt
i landet på mer än ett halft århundrade,
under kanhända den enda konungs spira som
kunde sägas verkligen ega sitt folks kärlek.
(Starka bravorop). I förtroende till många
Pärers dygd och fosterlandskänsla, trodde
talaren att billen skulle gå igenom Lordernes
hus!, och nationen ryckas undan den afgrund
af elände, som han med fasa förutsåg om
billen blefve afslagen.
Mr Edmonds ansåg sig förvissad:att billen
nödvändigt skulle passera på ett af två eller
tre sätt. Det första genom Lordernes fria
vilja och eftergifvenbet för den. allmänna
viljan. -SkulHe detta vägras och Biskoppar-
ne med sin sanction sälta kronan på denna
akt af galenskap och sjelfförstöring, så ha-
sig:
de konungen makt att utnämna Pärer, och
talaren hoppades fullt och fast, att han 1
nödens stund skulle göra bruk af detta pre-
ogativ till det ädlaste af alla ändamål, det
att återställa: ett tillgifvet och laglydigt folk
i sina rättigheter. (Bravo). Hittills hade kro-
nans prerogativer blifvit begagnade till helt
olika ändamål, och en upphöjning till Pär-
skapet hade varit: belöningen för en trogen
uppassning åt dagens tninistrar eller för
understöd åt partiafsigter. Talaren uppräk-
nade hövefter huru många Pärver blifvit ut-
nämnde tender hvarje konungs regering. Han
:ville icke ingå i undersökking om de moti-
ver som gåfvit anledning till alla Pärers ut-
nämning , hur u det jökes :yort svårt att ur
historien bilda sig ett fkomligt begrepp
om dessa orsaker; han ville endst nämna,
oår PA
Jan ctand laui aneh vuva chattar hän