pjesen förlorar dervid ingenting, och då ti-
den för handlingen icke heller närmare anty-
des än blott af de deri förekommande Torner-
spelen och de Burgundiska kostymerne, vo-
re tillräcklig latitud i detta afseende gifven
åt den föreställning hvar och en sjelf ville
göra sig, om man ej fallit på den mindre
lyckliga och alldeles öfverflödiga idden att
utstyra den sig så kallande Prinsen af Ur-
gel med Gyllne Skinnsorden, något som för-
bjuder åskådaren att flytta scenen längre
tillbaka än fill Carl den femtes tider, hvil-
.ket åter ganska litet rimmar sig med Sou-
veräna regenter i Barcellona och Urgel och
handlingen i allmänhet. Pjesens karakter
antyder en författare, Spanior till födsel och
lynne, men bildad i Franska komediens
skola, s
Amanda, dotter till Grefven af Barcello-
na, är en af dessa stolta qvinnor som stun-
dom förekomma i sagor och romaner, af is
och stål för allkärlek — lyckligtvis nume-
ra ganska sällsynta, om de någonsin fun-
nits — och som sätta ett grymt nöje i att
fånga oss andra stackare i siva nät, för att
sedan med hån och bespottelse möta de för-
smäktade suckar och knäfall hvarmed de
från alla håll belägras. Hon är arfvinge
till den grefliga thronen, Friare inställa sig;
hennes gamle far vill söka att böja hennes
stolta mod, hon svarar att giftermål är för
henne detsamma som döden — allt gam-
la och välbekanta saker. Till olycka för
hennes högsinthet har hon en förtrogen
Handsekter, en slags Figaro, som är en stor
skälm, åtager sig sitt köns sak och sätter sig
för att spela henne i händerne på Prinsen
af Urgel, som dödligen förälskat sig i den
stolta sköna. Detta skall ske derigenowm att
Prinsen visar sig lika kall och liknöjd för
det täcka könet som Prinsessan är det för
hans. Vid första tecken till en dylik mot-
sträfvighet mot hennes hittils alltid segran-
de behag, finner den spotska Prinsessan sig
naturligtvis högst interesserad attjust fram-
för alla andra besegra denne rebell, och un-
der de många fåfänga försöken dertill blir hon,
innan hon vet ordet af, till Handsetkterns
stora triumf, fördjupad i den mest lågande
passion. Prinsen, som vid hvarje nytt anfall
på fästningen är färdig att förråda sig sjelf,
ehuru han för Prinsessan synes vara — —
af koppar, nej af is från polen, som knap-
past smälter om den ställs mot solen be-
segrar henne ändtligen, och i sin Fars samt
alla friarnes nårvaro, tillstår hon sin kär-
lek, sedan hon blifvit drifven till det ytter-
j
RE
rr — RN ———