Svar till Recensenten Z,
Det är en märkelig förteelse i afseende på
de anmärkningar, som ägt rum mot Herr
tVallin, alt han och motparten, icke fått
behålla striden för sin egen räkning, att
objudna och obehöfliga vapendragare alltid
sällat sig dertill, och förr eller sednare bort-
skämt saken, nersölat den i deras smuts och
sålunda förvandlat det lifliga intresse, hvar-
med allmänhefen deltagit deri, till ledsnad
och obehag för ett aldrig. slutande käbbel
från obehöriga, — för stridens föremål al-
deles främmande — personer.
Så hände det 1824, så har nu åter inträf-
fat. Sedan Hr Biskop Wallin svarat på
de anmärkningar, som i afseende på honom
förekomma i skriften: En blick på våra
andeliga Talare, och författaren derpå lem-
pat ytterligare upplysningar, hade allmän-
heten kunnat få afgöra hvem som af dem
hade mer eller mindre rätt, och dermed
skulle striden varit slutad, i fall parterne
sjelfve icke vidare ville något andraga i sa-
ken. Men. olyckligtvis, att upprepa. en
känd recensents omdöme om 1824 års strid,
har vanligen hvarje utmärkt man sina be-
undrare, som blindt krypa i hans fotspår
och kyssa stoftet deri, det enda de kunna,
emedan de ej förmå se, hvarken sjelfva
vägen han går eller målet dit den leder.
De äro svansen som det ädla hufvudet är
dömdt att släpa med sig, och som vid
hvarje steg bryr, hindrar och ofta ned-