LL URBVTU lodhed AA UDD ELBE IVL LILI IT a
Hon framställde en bön, den Prinsen svor
att bifalla, innan hon ännu yttrat hvarom
fråga var, Pauline berättade, med tårar i
sina tjusande ögon, den gamle Bohållarens
öde. Ni ser, tillade bon, att jag skänker
er ett tillfälle att beskydda oskulden. Ert
inflytande hos Cardinalen Bernia,
Ack, talaej derom, sade Prinsen, Han
är Gatrys och, som det säges, äfven kans
dotters beskyddare, Om vi vilja lyckas,
måste ministern förblifva i okunnighet om
alltsammans, .-.-
Rohan besinnade sig en stund och utro-
pade hastigt,
Jag iemnar Er; vi ha ej ett ögonblick
ett förlora. Jag skulle vara förtviflad om I
någon annan betog mig tillfället, att il
edra ögon förvärfva denna obetydliga för-
tjevsty Farväl, slumra Pauline, jag har ej
en minuts lugn: så länge den ringaste al
Era önskningar är ouppfylld.
Han kysste Paulines hand och försvann.
Madame de Pompadour,
Prinsen af Rohan Soubise hastade till
Markisinnan.
Hvar och en känner hvad plats denna
innehade hos Höns Allra Christligaste Maje-
stät. Hon hr. kade enväldigt öfver hans
hjerta, hans sinnen och hans rike. Ro-
sornas tid hade hon dock redan öfverlef-
vat. Hon var trettiofem år, men långt
ifrån att hafva förlorat något af sina be-
bag i Konungens ögon, fann han ännu de
bojor hvarmed bon fängslat honom lätta
som rosenband, Kongliga Famillens alla
försök, Cardinalen Bernis, Premier Mini-
sterns, hela skicklighet, förmådde intet mot
benne. Man visste detta vid Hofvet, man
visste det i Paris, man visste det i h la
Frankrike, i hela den civiliserade verlden,
Det är visserligen icke särdeles uppbygg-
ligt för en nation, mån om sin ära och
sin värdighet, att på detta sätt låta sig
styras af en.,,...Madame Pompadour; men
den tidens Fransmän hämnades blott med
visor, och trodde sig förpligtade att beun-
dra allt hvad Konungen fann undrans-
värdt. Hela Frankrike låg sålunda i sto-
tet med ena knät böjdt för Konungen
och det andra för mätressen; en ni-
got obeqväm ställning, i sanning, Det
fanns likväl ett parti som kunde göra an-
språk på rivalitet: Drottningen, den högre
Adeln, en Premier-Minister sådan som Car-
dinal Bernis, bildade, likväl med all den
betänksamhet omständigheterne fordrade,
ett slags opposition. Den sluga favorit-
sultaninnan visste detta ganska väl, men
bon fruktade den mindre än hon deraf
fann sig smickrad. Hofvets förnämsta äd-:
lingar lågo vid hennes fötter, och sjeltva
Voltaire ansåg sig lycklig att af heane
erhålla en blick.
Näst Konungen stod ingen på bättre fot
med henne än Prinsen af Soubise, Verke-
ligen var också Prinsen, ehuru redan öf-