Betr ta I ln! MUUT I2 Tu inland Ut Uu TID BIN ER a
rang och famille, så skall ni sjelf sänkas
deri före mig.?
Duverger kastade en blick på böckerne
och fann att man på flera ställen ändrat
hans antekningar- Hans olycka var gifven,
och han var icke den som med fördel
kunde kämpa mot en mäglig man, premier-
ministerns favorit. Han begärde nu 24
tiinmars besinningstid, icke för det han
ett ögonblick betänkte sig vå att uppfylla j
sin pligt, men för att undkomma de Go-
try, hvars hand ofta fördes till värjfästet.
Tanken på ett Jönnmord Bade nedstämt
gubbens mod. Han ville icke dö, innan
han fått bevisa sin oskuld,
Pauline.
Duverger bebodde några rum i ena fly-
geln af ett palats, tillhörigt Grefve XO-
ron. Denne magnat lefde på en stor fot,
Prinsen af Rohan-Soubise uppvaktade gan-
ska troget hans dotter; denna enträgenhet
var dock blott en förevändning för att eå
mycket oftare få råka Fröken de Pouws,
en ung flicka, hvars öde belt oeh kållet
berodde af Grefvens godhet, Paulive u-
tan föräldrar och förmögenhet, lät sig icke
ett ögoublick bedragas af det fina 9wick-
ret bos en hofman, väl bevendrad i för-
förelsens alla konstgrepp och hofvats kär-
leksintriguer, Hennes ställning å lifvet var
för mycket beroende, att hom icke rtedeoa
tidigt skulle lärt sig fatta allt det beast-
lade i samhället. Hon bade vänjt sig vid
eftertanka, och hennes forskringar hate fört
benone närmare naturen. Ochså var det
omöjligt att hennes sjuttonåriga blickar
med samma nöje kunde dröja vid Prins
Robans fyrtiåra panna som vid den unga
grevoen Alfreds: blomstroade kinder och
konstlöse skönbet. Hon hede derföre ell-
tid vigtiga uppdrag aw emförtre bonem.
An ver det ett vackert m, än ett mu-
sikstycke som han skulle afskrifva åt hen-
pe eller Fröken dOron,
Alfred var långt ifrån att föreställa sig
det han rört Panlines hjerta Att se hen-
ve, att tala med henne hede för bonom
blifvit en vana; mer hennes vnärvers gjör-
de bonrom icke orolig, och hea orfor ingen
sedbned då bov efligsnade sig, I hans
själ bade kärleken ej inträagt,
Pauline stod i sitt feester då Alfred gick
öfver gården, Hon ble? honorna varse och
tinkade honom pärmare, Han lyddo suc-
koade,
Hvad fattas er, Herr Alfred? I Guds naren,
bvad bar händt er? kwirepade hon, då hon
fck se honom bedande i tårar.
En djup suck var bens enda svar,
Men tala då, Herr Alfred, ert bedröf.
vade utseende gör mig högst otålig, Har
någon stor olycka händt er?
åter en djup suck och samma tystnad,
Paulines ångest steg med hvarje ögon-
blick, Ack, Alfred, ni vill ej mera svera
mig, Har jag då förlorat ert förtroende.