bördes öfverenskommelse de bevittnat: ges.
nom dessa begge omständigheter är hand-
lingens trovärdighet satt utom tvifvel och
något mera skulle väl, äfven om ett Te-
stamente vore. i fråga, icke kunna fordras
af den, för hbvilken all kunskap derom i
30 år, blifvit af sjelfva den. interesserade
motparten förhållen.
Jag tror, i följd af allt detta, att om
ifrågavarande handling skulle betraktas så-
som Testamente, kunna likväl de föreskrif-
na Testamentslormerna i detta-fall icke
strängt, utkräfvas, och att då ful!l visshet
både om Testamentsgilvarens och vittnens
underskrift är vunnen, så att visserligen
icke, på sätt å andra sidan påståtts, inför
Lagen stode oafgjordt, om de någonsin sett
densamma, sawt flerr Öfversten under rät-
tegången icke ens försökt framställa något
skäl, som skulle kunnat lagligen hindra
Rådman Jarsson och hans fru, att, på
sätt som skett, samfäldt förordna, Herr
Öfverstens klander icke kunde förtjena af-
seende, och aft då, efter min mening,
ifrågavarande - handliog icke utgör något
Jannat, än ena makaerne emellan träffad öf-
verenskommelse, gällande för den efterlef-
vande, ätt icke om dess egendom förords
I na till förfång för min bustru, ett sådant
eftal, mot hvars verklighet icke ringaste
bevisning blifvit företedd, utgjort ett lag-
ligt och gällande hinder för Eru Jansson;.
att någvt enskildt deremot stridånde för-
ordnande upprätta;
I Mot min Svärmorsa rätt att om sin gen-
I dom förordna har jag vidare anmärkt, ett
hon den tid Testamentet upprättades och
allt sedermera intill sin död, stod usder
milt förmyndsre inseende och med fuil
kännedom af den Lag, (2 16 Cap. äArf-
daBalken) söm tillåter mö, då hon kom-
mit till godt och inoget förstånd, att upp-
rätta Testamente, anskönt hon är under
förinyndares varjo, förmodar jag någon:
ovilikorlig tillämpnoibg deraf icke konna:
medgitvas för Enka, som, af ett eller an-
nat skal, kommit under förmynderskop.
Då mö, till hvad ålder hen kommen ar,
alörig, eller Lagen, träder utur beroendet
af en Klolsman, var det en billig gård af
den alla andra medborgare förunnade tät-
tighetetr, att förordna om sin esendom;
men då en Enka, som Logen sjelt tillåtit,
alt råda öfver sig och gods sitt, antingen
törverkar eller eftergilfver denna tält, är
det väl mera tvifvelaktigt, !och åtuiinstone
fordias den nogaste prölniog af omstanudig-
heterna, som dertill förantedt, om bon
skulle kutva äga en rätt, som, med un-
dantug af den enda ofvan avgifon händel-
sen, hvilken, lika med endra undantags
Logar, icke medgifver en extensiv tolkning,
endast tillkominer det, som sig och stt
medvetslöshet, har förlorat minnet ef er-
farenhetens läror eller förmågan af deras
tillämpning, Det är icke för sådana rät-
tigheten att förordna om sin egendom är
medgifven, och med alla de stora loford,
som, 1 tid och otid, slösats å min Svärmors
böjelse och förmåga att spara och samla,
— en böjelse, som, drifven till ytterligbet;,
onekligen utgör, lika mycket som den mot-
satta, en stor svaghet, — lemnar hennes
eget frivilliga erkännande, det säkraste be-
viset på hennes författning. Uti en, den
135 November 1325, egebhändigt underteck-
nad skrift yttrar hon ordagrannt, att hon
nu mera, i anseende så väl till sin. höga
ålderdom, som ock de dermed förenade
bräckligheter, men i synnerhet en längre
vidlådande besynnerlig sjuklighet, som of-
tast satte henne är stånd, att redigt tänka
och handla, mera då än förr wore i nöd-
vändigt behof af sin mågs fortfarande bö-
träde 2 sina angelägenheter; i anledning
bvaraf tvenne ansedde och aktede prest-
män i församlingen intygat, att hon, för-
anledd af sjuklighet och ålderdoms bräck-
lighet frivilligt förklarat sin vilja och ön-
skan Sådan, som afhandlinger innehåller.
Förmodligen lärer det icke låta sig göra,
att, emot så bestämda egna erkännanden,
tillägga mih svärmor rättigheten att för-
ordna öm en egendom, hvars hela förvalt-
ning hon sig afhändt, och mot den anmärk-
ning, bvårmed defina framställning. redan
blifvit bemött, att min Svärmor aldrig haft
förmyndare för sig förordnad, förmodar jag
ett tillfyllestgörande genmåäle ligga uti den-
na HäradsRäfts Utslag den 23 December
1825, hvarigenom jag blifvit förordnad att
såsom curator alla mif Svärmors.angelä-
genheter, af hvad beskaffenhet de vara må,
henne och hennes egendom rörande, utföra,
och, efter eget bepröfvande, lagligen hand-
hafvas derom kungörelse i Allmänna tid-
ningarne tre gånger skulle införas, Om,
för att icke såra bennes ömtålighet, ordet
lörmynadare undvikits, bestämmes acten af
min befattning af hennes eget mig pifna
uppdrag, att vid vederbörlig Domstol sö-
ka och erhålla förordnande för mig, att
j såsom curator för alltid bennes alla enge-
rättvisa mot en strdgad vandel och ev mog-:
nad erfarenhet, att hon blef delaktig all
lägenhe:er, sf hvad beskaffenhet de vara
må, ulföro, och, efter mitt eget bepröf-
vände, handhafva; deu ådagalägges och
af det i följd af iKongl. Kungörelsen den
ti Maij 1774 skedda kungörandet, heldst
hverken något sådant kungörande eiler
Domstolsförordnande finnes påbjudet angå-
erde det systomanskap 18 Cap, Handels.
Balken omförmäler; och hvilket ej heller har
afseende å anuat är särskilda ombetrodda
göromål, men icke å en allmän förvaltning
af alla angeligenheter af hvad beskaflene
het som heldst, hufvudmannen och dess
egendom angående, hvilket obestrideligen
utgör egenskapen af en förmyndare för-