ATA MMA UL LAR ÅR Nöt. 2 va ME TF VCE M NAM RIS PP LIWVAR I spetsen för-kommenderingen, otålig alt få förbyta de tröstlösa makarnes sorg i glädje. Ju närmare tåget nalkades afrättsplatsen ju raskare blefvo öfverstens steg, och snart var man vid målet. Soldaterne som skulle fullgöra den svåra plikten att döda en älskad kamrat , hade erhållit ordres att trycka af då Öfversten viftade med sin hvita. näsduk. De uppställdes och: delinqventen framfördes framför fronten, sedan han tagit det sista afskedet af sin älskade och -tröstlösa hustru. Kamrater sade han I ären alle skicklige skyttar, gören min död lätt: sikta på detta. Vid dessa ord framtog han ett medalj-band som han erbållit för tapperhet i fält och fastsatte det med en knappnål på venstra sidanp af. bröstet. Med högt klappande hjerta stod Öfverste Carbphell, höll redan med handen i benådnings plakatet uti fickan, och påskyndade de vanliga förberedelserna. Ögonblicket var inne, I stum väntan stodo soldaterne medrättade gevär och afbidade det smärtsamma ögonblicket, Fältväbeln framsteg hu med den hvita bindeln för att dermed betäcka den olyckliges ögon, Herr Väbel sade delinqventen hela -regementet kan intyga att jag aldrig fruktat att se döden i ögonen; skulle jag. då nu rädas för den då jag, som jag tror, endast har vänner och ej frender emot mig: tillåt mig slippa bindeln.? Fältväbeln aflägsnade sig, och sedan den olycklige ännu kastat en blick på sin förkrossade hustru hvilken regementspresten bemödade sig trösta, föll han på knä och bad några ögonblick med innerlig andakt. En djup högtidlig tystnad herrskade, endast afbruten af hustruns högljudda snyftningar, och ovillkorligt knuäpptes alla bänder tillsammans. Sedan han åter upprest sig, vände har sig till sina kamrater, pekade på bandet och afbidade nu med fullkomligt lugn. den afgörande stunden, Lägg an? kommenderade Öfversten och tolf gevär riktades åt samma mål. Nu var qvinnohjertats styrka uttömd: hustrun nedFöll afdånad till marker. Alla närvarande hölloaändansg först nu:bleknade delinqventen. Härvid framträdde Öfverste Camphell näora steg, glädjen lyste i hans ögon och hastigt framdrog han benådningsplakatet ur fickan, men ack — i sin ifver ryckte ban äfven näsduken med, och träffad af tolf kulor dighade den olycklige till marken. En ryslig paus följde på salfvans Sedan. Ofversten så mycket hämtat sig att han kunde fråmstamma några ord, utropade han med en af fasa nästan qväfd stämma: Herre Jesus! Hvad ha rjag gjort! Jag är vanärad: kastade papperet och näsduken på marken, och aflägsnade sig skyndsamt, vridandesina händer. Fältväbeln upptog papperet, och