ATA MMA UL LAR ÅR Nöt. 2 va ME TF VCE M NAM RIS PP LIWVAR I
spetsen för-kommenderingen, otålig alt få
förbyta de tröstlösa makarnes sorg i glädje.
Ju närmare tåget nalkades afrättsplatsen ju
raskare blefvo öfverstens steg, och snart
var man vid målet. Soldaterne som skulle
fullgöra den svåra plikten att döda en
älskad kamrat , hade erhållit ordres att
trycka af då Öfversten viftade med
sin hvita. näsduk. De uppställdes och: delin-
qventen framfördes framför fronten, sedan
han tagit det sista afskedet af sin älskade
och -tröstlösa hustru. Kamrater sade han
I ären alle skicklige skyttar, gören min död
lätt: sikta på detta. Vid dessa ord fram-
tog han ett medalj-band som han erbållit
för tapperhet i fält och fastsatte det med
en knappnål på venstra sidanp af. bröstet.
Med högt klappande hjerta stod Öfverste
Carbphell, höll redan med handen i benåd-
nings plakatet uti fickan, och påskyndade de
vanliga förberedelserna.
Ögonblicket var inne, I stum väntan
stodo soldaterne med- rättade gevär och afbi-
dade det smärtsamma ögonblicket, - Fält-
väbeln framsteg hu med den hvita bindeln
för att dermed betäcka den olyckliges ögon,
Herr Väbel sade delinqventen hela -rege-
mentet kan intyga att jag aldrig fruktat
att se döden i ögonen; skulle jag. då nu
rädas för den då jag, som jag tror, endast
har vänner och ej frender emot mig: tillåt
mig slippa bindeln.? Fältväbeln aflägsnade
sig, och sedan den olycklige ännu kastat
en blick på sin förkrossade hustru hvilken
regementspresten bemödade sig trösta, föll han
på knä och bad några ögonblick med inner-
lig andakt. En djup högtidlig tystnad herr-
skade, endast afbruten af hustruns högljudda
snyftningar, och ovillkorligt knuäpptes alla
bänder tillsammans. Sedan han åter upp-
rest sig, vände har sig till sina kamrater,
pekade på bandet och afbidade nu med
fullkomligt lugn. den afgörande stunden,
Lägg an? kommenderade Öfversten och
tolf gevär riktades åt samma mål. Nu var
qvinnohjertats styrka uttömd: hustrun ned-
Föll afdånad till marker. Alla närvarande
hölloaändansg först nu:bleknade delinqventen.
Härvid framträdde Öfverste Camphell nä-
ora steg, glädjen lyste i hans ögon och ha-
stigt framdrog han benådningsplakatet ur
fickan, men ack — i sin ifver ryckte ban
äfven näsduken med, och träffad af tolf ku-
lor dighade den olycklige till marken. En
ryslig paus följde - på salfvans Sedan. Of-
versten så mycket hämtat sig att han
kunde fråmstamma några ord, utropade han
med en af fasa nästan qväfd stämma: Herre
Jesus! Hvad ha rjag gjort! Jag är vanärad:
kastade papperet och näsduken på marken,
och aflägsnade sig skyndsamt, vridandesina
händer. Fältväbeln upptog papperet, och