dem strängt efter ordalydelsen, äro omöjliga att uppfylla; en sådan är den om landets odelbarhet. Tiden har alltför väl utvisat att det kan delas, — skulle detta nu vara ett brott mot Konungalagen? man får aldrig antaga, att en lag, directe utgifven från Konungens kabinett, skulle innebålla en artikel, hvilken, betragtad som orubblig grundlag, i.en framtid kunde skilja hans efterkommande från tronen. i Konungalagen erkänner uttryckligen Konunugen som lagens upphof och tolk. Naturligtvis skall detta lika väl gälla om sjelfva konungalagen , som om hvarje aunan lag. Ehuru den gått i arf från konung till konung, alltsedan den först utkom, bör man dock alltid anse den erhålla sin kvaft af den sanction Konungen vid sitt uppträdande på thronen ger den, ty om icke så vore, så skulle Danmark endast haft en envåldsregent, nemligen dun, från nvilken Konunga-lagen utgått; alla de följande hade då egt mindre makt än han. Men då Konunga-lagen förklarar den skyldig till straff, som i någon måtto förringar Konungens myndighet, så skulle den ju uppstå som anklagare mot sitt eget upphof. Den artikel som innebåller, att allt hvad som kan sågas och skrifvas till en envåldsregents fördel, skall gälla i afseende på Danmarks Konung, är också i detta fall positiv, ty onekligen är ofvannämnde sätt att betrakta saken det, som gifver envåldsmakten den största utsträckning. Då vi -på detta sätt införlifvat oss med den idgen, att Konungen i Danmark är lagens ursprung och tolk, att det ligger i envåldsmaktens natur att så skall förhålla sig, och att Konunga-lagen endast får sin kraft af hvarje Konungs sanction och den tydning han ger åt densamma — då vi medgifvit detta, kunna vi så mycket lättare inse att förordningen af den 28 Maj, med håänsigt till envåldsmakten, är helt och hållet oskadlig. Den ger ej något som icke kan återtagas; och den skall så förstås som den af lagstiftaren förklaras: Om vi artikel förartikel följa den, så skola vi finna, att den äfven motsvårar enväldsmaktens fordringar. Inledningen visar att Förordningen bandlar om: rådgifvande Ständer. — Rådgifvande förutsätter icke nödvändigt Rådslag. Det råd som Församlingen skall gifva kan utarbetas af enskiljde och föreläggas till omröstning, utan allmän öfverläggning. Detta sätt att drifva förbandlingarne hindrar en dristig opposition att fersöka göra sina åsigter gällande hos allmänheten, genom att onppbörligt upprepa dem från talarestolen Ordet Ständer? har icke någon bestämd betydelse, det innefattar som nödvändigt vilkor en representation af de olika stånden, ty det har ailtid varit nyttjadt om landsförsamliogar, der ståndsskillnaden alldeles icke kom i fråga, — De utlofvade rådgifvande Ständoerne ma emedloevtid hlifva huru