dem strängt efter ordalydelsen, äro omöjliga
att uppfylla; en sådan är den om landets
odelbarhet. Tiden har alltför väl utvisat
att det kan delas, — skulle detta nu vara
ett brott mot Konungalagen? man får al-
drig antaga, att en lag, directe utgifven
från Konungens kabinett, skulle innebålla
en artikel, hvilken, betragtad som orubb-
lig grundlag, i.en framtid kunde skilja hans
efterkommande från tronen. i
- Konungalagen erkänner uttryckligen Ko-
nunugen som lagens upphof och tolk. Na-
turligtvis skall detta lika väl gälla om sjelf-
va konungalagen , som om hvarje aunan
lag. Ehuru den gått i arf från konung till
konung, alltsedan den först utkom, bör
man dock alltid anse den erhålla sin kvaft af
den sanction Konungen vid sitt uppträdande
på thronen ger den, ty om icke så vore,
så skulle Danmark endast haft en envålds-
regent, nemligen dun, från nvilken Konun-
ga-lagen utgått; alla de följande hade då
egt mindre makt än han. Men då Konun-
ga-lagen förklarar den skyldig till straff,
som i någon måtto förringar Konungens
myndighet, så skulle den ju uppstå som
anklagare mot sitt eget upphof. Den arti-
kel som innebåller, att allt hvad som kan
sågas och skrifvas till en envåldsregents för-
del, skall gälla i afseende på Danmarks
Konung, är också i detta fall positiv, ty
onekligen är ofvannämnde sätt att betrakta
saken det, som gifver envåldsmakten den
största utsträckning. Då vi -på detta sätt
införlifvat oss med den idgen, att Konun-
gen i Danmark är lagens ursprung och tolk,
att det ligger i envåldsmaktens natur att så
skall förhålla sig, och att Konunga-lagen
endast får sin kraft af hvarje Konungs
sanction och den tydning han ger åt den-
samma — då vi medgifvit detta, kunna vi
så mycket lättare inse att förordningen af
den 28 Maj, med håänsigt till envåldsmak-
ten, är helt och hållet oskadlig. Den ger
ej något som icke kan återtagas; och den
skall så förstås som den af lagstiftaren för-
klaras: Om vi artikel förartikel följa den,
så skola vi finna, att den äfven motsvårar
enväldsmaktens fordringar.
Inledningen visar att Förordningen band-
lar om: rådgifvande Ständer. — Rådgif-
vande förutsätter icke nödvändigt Rådslag.
Det råd som Församlingen skall gifva kan
utarbetas af enskiljde och föreläggas till om-
röstning, utan allmän öfverläggning. Detta
sätt att drifva förbandlingarne hindrar en
dristig opposition att fersöka göra sina åsig-
ter gällande hos allmänheten, genom att
onppbörligt upprepa dem från talarestolen
Ordet Ständer? har icke någon bestämd
betydelse, det innefattar som nödvändigt
vilkor en representation af de olika stånden,
ty det har ailtid varit nyttjadt om lands-
församliogar, der ståndsskillnaden alldeles
icke kom i fråga, — De utlofvade rådgif-
vande Ständoerne ma emedloevtid hlifva huru