utrikes:
POLEN.
De händelser som i detta lands hufvud-
stad föregingo den blodiga katastrophen den
15 Augusti, hade, såsom våra Läsare kän-
na, förmått General Skrzynecki att, frivil-
ligt eller icke, nedlägga befälet öfver ar-
meen, hvilket uppdrogs åt General Dem-
binski. I detta ögonblick tycktes väl ingen
af Polska härens Öfver-Officerare ega en
större och genom färska lagrar mera för-
tjent popularitet än Dembinski, som midtige-
nom Ryska corpserneåt Polen räddat spillrorna
af den arme hvilken det skickat de tappra
men olyckliga Lithanerne m. fl. till hjelp,
Han förblef dock endast i tvenne dygn hä-
rens öfverbefälhafvare, och en blodig hvälf-
ning förde då Prondzynski, ett hittills snart
sagdt okändt namn, 1 spetsen för Polska
stridskrafterna. En för oss ännu ogenom-
tränglig slöja är kastad öfver dessa tätt på
hvarandra följande, efter utseendet ganska
stridiga tilläragelser. Denna måste dock in-
nan korrt falla — nu mera än nånsin tycks
detta vara gifvet — och denna besyuner-
liga maskerad, der den ena efter den andra
träder upp på scenen för att helsas med
allmän enthusiasm, och efter några stunder
nedstiger derifrån, följd af hvisslingar eller
förbannelser, en gång taga slut. Tills dess
få vi åtnöjas med tydningar och gissningar al
hvarjehanda beskaffenhet, öfver hvad vi ega
för ögonen och då, i hvarje nytt dokument
från Polen, mer eller mindre rika ämnen
till sådana förefinnas, meddela vi här de
proklamationer som vid Dembinskis tillträde
af sin ephemera myndighet utfärdades, både
af den afgående och anträdande fältherrn.
Vi torde måhända blifva i tillfälle att der-
vid bifoga en och annan reflexion.
ad Högqvarteret Bolimow den
to oh 12 Augusti.
Genom nationens val och edert förtroen-
de kallad till eder öfverbefälhafvare i den
beliga striden för fädermeslandets sak, har
jag i spetsen för Eder delat alla de faror
och ärofulla mödor, för hvilka J varit ut-
salta. Fri från hvarje rörelse af sjelfkärlek
eftersträfvade jag aldrig den myndighet man
åt mig uppdrog. Jag mottog den likväl
och beklädde den ända till närvarande
stund, ehuru det ingalunda var mig obe-
kant att dess utöfning var ganska svår och
blottställd för otaliga vedervärdigheter. Att
gifva vika för dessa, var ingalunda min afsigt;
tyertom ville jag vara den förste som gaf e-