Rn RR nr. ska långa och ganska förtroliga samtal, har har försäkrat mig att så snart han anlände till Frankrike) arnar . han anklaga General Sebastiani; såsom den der förrådt FErankrikes sannskyldiga intressen och för att verkställa sådant, äfven fläckat Grefve Guillemindöts heder. Han medför de mest ojäfviga bevis på den politiska oredligheten hos utrikes Ministern, som nu söker att genom en med posten öfverskickad dupplett af en chiffrerad depeche öfverskyla sitt svek. Denna dupplett är dock bestämdt falsk, antidaterad flere månader, och dess förmenta original har aldrig kommit härvatrande Ambassade tillhanda. Falskheten af detta understuckna doöcument blir påtaglig ur följande skäl: 1:0 Emedan under de 7 år Grefve Guillemiröt beklädt Ambassadeursposten aldrig någon enda depeche förkommit, i 2:0 Emedan det aldrig under denna tid händt att Ministeren afskickat någond upplett, af det skäl att något original än aldrig förkommit. 3:o Emedan den numer som denna såkallade depeche innehar redan eges af en annan depeche, i ett helt främmande ämne och hvilken förvaras i Ambassade-Arkivet. 4:o Emedan Ministern, som, för att gifva sitt bedrägeri större sken af sanning, skrifver med Chiffer, likväl i slutet tillkännagifver sin önskan, att Ambassadeuren skall gifva all möjlig offentlighet åt de neutralitets-principer han i det föregående uttalat. Men isådant fall, hvarföre skrifva med Chiffer? är icke detta mystiska försigtighetsmått sjelfva den öronsnibb som sticker fram under Lejonhuden, och hvarigenom Ministern, just i det han tillgriper de finaste medel att dölja sitt förräderi, förråder sig sjelf? Grefve Guilleminot har bögt förklarat att, i hans tanka, Grefve Sebastiani blifvit vunnen af Ryssland, ty, utur någon annan synpunkt, låter sig icke förklara huru, sedan han högligen gillat Ambasadörens första åtgärder, ban kunnat tro sig vara skyldig att helt och hållet uppoffra honom åt Ryssland och lugna de farhågor Petersburger-Cabinettet hyste, medelst det skyndsamma aflägsnandet af en man, som vetat att i alla Musulmäns kjertan väcka det lifliga begäret att hämnas resan af Adrianopelska tractaten. Grefvens första steg, då han hunnit Fransk jord, skall blifva att hos Kohungen och Conseil-Presidenten begära General Scbastianis aflägsnande. Här — detta kan jag med den största tillförsigt bedyra — äro alle Ottomanska Ministrarne aldeles stumma af förvåning öfver Franska GCabinettets overksamhet. De