seder. Verser till den aflednes minne, förfat-
tade af en utaf. våra lyckligaste skalder och
fullkomligt värdiga sitt ämne, upplästes af
en bland de närvarande, hvarefter proces-
sionen begaf sig till kyrkan, som var nära
uppfylld af åskådare. Sedan processionen
intagit sina platser, afsjöngos från Orgelläk-
taren och under Orgelaccompagnement, af
Harmoriska sällskapets ypperliga chör, an-
förd af Hofsångaren Berg, stödda numror
ur Fosglers Miserere, 1 denna mästares van-
liga maner: stort, rikt, snart sagdt öfver jor-
diskt och derjemte enkelt, sångbart och
djupt rörande. Sedan musiken tystnat fram-
trädde Tyska kyrkans Pastor Doctor Liide-;
ke, hvars församling den afledne tillhörde,
i choret der kistan stod på en katafalk, och
höll vid densamma ett tal på tyska, bvars
innehåll dock, så väl i anseende till språket
som den aktningsvärde Predikantens mindre
lyckliga föredrag, gick snart sagdt helt och
hållet förloradt för åhörarne. Efter jord-
fästningens slut, utfördes af chören en bön
ur operan Ryno, den bortgångnes sista ar-
bete, hvars fulländande döden afbröt. Den
deri förekommande Duo gafs af Herr Berg
och Fru Murray född Venus. Compositio-
nen ,. såsom ämnad för skådeplatsen, kunde
naturligtvis här, accompagnerad af Orgel,
icke göra den effect den borde. (Accompag-
nementet var dessutom, så väl vid bönen?
som miserere, ej vuxet sitt åliggande.)
Man igenkände likväl, måhända i ännu full-
komligare grad, de egenskaper som utmärkte
Brendlers äldre arbeten: sköna melodier
och harmonier, djup känsla, innerlig ren-
het och oskuld, som dock aldrig faller till
vekhet eller svaghet, och detta utmärkt
vackra numer väckte hos hvarje konstvän
den lifliga önskan att snart se, i så fullän-
dadt skick som omständigheterne medgifva,
hela arbetet uppföras på den scen för hvil-
ken det af den bortgångne var ämnadt.