ER VAT SPVLAR fallatrakadlln Vill Melia ALA UU LIE RA all anledning förebrår honom. Å andra sidan gör han likväl rättvisa åt Herr Petterssons oskrymtade framställning af och inverliga nit för Christi lära, åt hans lifliga känsla deraf och härförande varma meddelande. Mot Herr Wallin Kar Insändaren synbart föresatt sig att vara så njugg som möjligt och tadlar -derföre, hvad vi tro de fleste andra högt värdera hans organ och hans föredrag; men han medgifver honom Stilens höga kraft, språkets Tikedom, hbehan dlingens värdighet, vändningarnes mångfald, det genialiska i uppfattningen och utförandet äfven af det obetydligaste ämne. Herr Wallins höga allvar kallar Insändaren ett halfdystert manctr som på köpet skall vara hans vanliga. Huruvida ringaste fog finnes till en sådan benämning af Herr Wallins — predikosätt, och om icke just den : mest lefvande kraft, den den friskaste, mest storartade åsigt af lifvet och dess tunga mångfaldiga pligteri i allmänhet äro ett kännetecken på Herr Wallins religionstal, öfverlemna vi åt hvar och en som hört honom afbandla de ämnen hvilka lämpat sig till en dylik framställning. Ur minnet anföra vi härvid blott hans tal öfver Doctor Struwe och, bland de många otryckta predikningar wi af honom hört under loppet af de senare åreo, En Christens enkla och glada verldsåsigt. Detta är begynnelsen. (Predikan på tredje Söndagen efter Påsk 1827). JHvemhafver gifvit dig denna makten? (Betraktelse på 19 Söndagen efter Helga Trefaldighet år 1329) flere andra att förtiga. Men öm vi på det hela instämma i Insändarens allmänna omdöme ölver de ifrågavarande predikanterne, kunna vi, enligt hvad ofvan är nämndt, så mycket mindre göra det i afseende på de högst paradoxa anmärkningar och påståenden dem han gör mot detaljerna af de tillfällighetstal, som äre det egentliga ämnet för hans skrift. Vi vilja icke mycket uppehålla oss vid Insändarens fördömelse devaf, att en Afskedspredikan från en församling, hvars själasörjare man varit i 20 år, har en tung, sorglig stämning, och hans förklaring att det är en hädelse mot Gud, att yrka och erkänna att vandringen här 1 tiden är tung och mödosam. Om vi än skulle instemma i hans åsigt öfver sjelfva saken, så har dock Predikanten till sin urvsägt och sitt rättfärdigande att åberopa det icke så aldeles förkastliga exemplet afalla Kyrkans fäder, Profeter och Apostlar samt slutligen Frälsare ens. egna ord. Vi anföre detta blott såsom .ett bevis på och introduetion till den besyn nerlighet i idggång och omdömen, som fråv detta moment af hans arbete tyckes utesluL tande hafva bemägtigat sig vär Insänd: re. mv Oe AS