ER VAT
SPVLAR fallatrakadlln Vill Melia ALA UU LIE RA
all anledning förebrår honom. Å andra si-
dan gör han likväl rättvisa åt Herr Petters-
sons oskrymtade framställning af och in-
verliga nit för Christi lära, åt hans lifliga
känsla deraf och härförande varma medde-
lande. Mot Herr Wallin Kar Insändaren
synbart föresatt sig att vara så njugg som
möjligt och tadlar -derföre, hvad vi tro de
fleste andra högt värdera hans organ och
hans föredrag; men han medgifver honom
Stilens höga kraft, språkets Tikedom, hbe-
han dlingens värdighet, vändningarnes mång-
fald, det genialiska i uppfattningen och ut-
förandet äfven af det obetydligaste ämne.
Herr Wallins höga allvar kallar Insändaren
ett halfdystert manctr som på köpet skall
vara hans vanliga. Huruvida ringaste
fog finnes till en sådan benämning af
Herr Wallins — predikosätt, och om ic-
ke just den : mest lefvande kraft, den
den friskaste, mest storartade åsigt af lifvet
och dess tunga mångfaldiga pligteri i allmän-
het äro ett kännetecken på Herr Wallins
religionstal, öfverlemna vi åt hvar och en
som hört honom afbandla de ämnen hvilka
lämpat sig till en dylik framställning. Ur
minnet anföra vi härvid blott hans tal öf-
ver Doctor Struwe och, bland de många
otryckta predikningar wi af honom hört
under loppet af de senare åreo, En Chri-
stens enkla och glada verldsåsigt. Detta
är begynnelsen. (Predikan på tredje Sön-
dagen efter Påsk 1827). JHvemhafver gif-
vit dig denna makten? (Betraktelse på 19
Söndagen efter Helga Trefaldighet år 1329)
flere andra att förtiga.
Men öm vi på det hela instämma i In-
sändarens allmänna omdöme ölver de ifråga-
varande predikanterne, kunna vi, enligt
hvad ofvan är nämndt, så mycket mindre
göra det i afseende på de högst paradoxa
anmärkningar och påståenden dem han gör
mot detaljerna af de tillfällighetstal, som äre
det egentliga ämnet för hans skrift.
Vi vilja icke mycket uppehålla oss vid
Insändarens fördömelse devaf, att en Afskeds-
predikan från en församling, hvars själasör-
jare man varit i 20 år, har en tung, sorg-
lig stämning, och hans förklaring att det
är en hädelse mot Gud, att yrka och er-
känna att vandringen här 1 tiden är tung
och mödosam. Om vi än skulle instemma
i hans åsigt öfver sjelfva saken, så har dock
Predikanten till sin urvsägt och sitt rättfär-
digande att åberopa det icke så aldeles för-
kastliga exemplet afalla Kyrkans fäder, Pro-
feter och Apostlar samt slutligen Frälsare ens.
egna ord. Vi anföre detta blott såsom .ett
bevis på och introduetion till den besyn
nerlighet i idggång och omdömen, som fråv
detta moment af hans arbete tyckes uteslu-
L
tande hafva bemägtigat sig vär Insänd: re.
mv Oe AS