FL UPM fö rr EP mr OP YE Me (Forts. från gårdagsbladet. — Vi taga ossffriheteten hänvisa Läsaren till den på sista sidan införda rättelsen af ett större tryckfel i gerdagens blad, orsakande omening). De anmärkningar Insändaren i förbigående gör emot Läsaresekten i Norrland, inrnefatta ett, som vi förmoda, ouppsätligt misstag, Oaktadt han säger sig sjelf temligen mycket vistats på stället, förblandar han det temligen Läsare-folket, hvars oegennytta och beskedlighet han rättvisligen gifver det bästa vitsord, med de galningar, som anställde den välkända Buddby-dansen. De förre äro, enligt hvad recensenten har sig närmare bekant, och Insändaren, såsonr vi sett, indireete medgifver, ett stilla, fromt, laglydigt folk. De sednare åter fantaster, som Läsarnesjelfve med förakt utstött ur sitt sköte. ) Att de förras villomeningar äro så serdeles färliga, ja till och med färligare än cholera morbus 3 kunna vi svårligen inse; men gerna medgilva vi att intet tet serdeles godt vinnes med Presidenters påhelsning, om icke — car il y a compensation dans les destintes humaines — att under tiden förskaffa vissa embetsyerk någon lättnad, Nu följer ett svärmande loford öfver Lehnberg, som jemnföres med Luther (!) Likasom denne förjagade Påfvemörkret, heter det, rensade äfven Lehuberg predikosättet från den blinda, enfaldiga tron. Vi skola längre fram återkomma till Insändarens karakteristik öfver Lehbnoberg och hans efterföljare och vilja derföre nu blott hänvisa honom till hvad vi här ofvan yttrat om bans benägenhet att uteslutarde hänföra till personen det hvari tiden hade fulit lika mycket, om icke mera del. Lebnberg ville naturligtvis, såsom hvarje utmärkt man, verka något med det ord han förkunnade; men tron. var, i den tid han uppträdde, snart sagdt bannlyst ur menniskobjertat, vida mindre till följd af den öfverdrift, hvarmed den af aldre tiders predi:kanter yrkades, än af den irreligiösa farsot som, utgången från Encyclopedister och med Fredrick den andre och Voltaire till apostlar, häriade den civiliserade verlden. Alt på trons väg återföra sine åhörare eller förskaffa sig sådane, insåg Lehn-: berg var förgäfves. Moralens och nytltans hud — till dem var det ännu möjligt att förmå fritänkaren att lyssna — och Lehnberg tvekade icke; men han gick längre än ban bordt och måhända behöft! tron blef nästan bannlyst, och i hans försök att, utan den, tyda Guds ord, ligger hela förklaringen af både förtjensterne och bristerne i bans andeliga vältalighet. Insändarens generella ca) Gutta cavat lapidem, non vi sed sope cadendo. däåN FN 0 0 . . dr 2