FL UPM fö rr EP mr OP YE Me
(Forts. från gårdagsbladet. — Vi taga ossffrihe-
teten hänvisa Läsaren till den på sista sidan in-
förda rättelsen af ett större tryckfel i gerdagens
blad, orsakande omening).
De anmärkningar Insändaren i förbigåen-
de gör emot Läsare- sekten i Norrland, inr-
nefatta ett, som vi förmoda, ouppsätligt
misstag, Oaktadt han säger sig sjelf tem-
ligen mycket vistats på stället, förblandar
han det temligen Läsare-folket, hvars oe-
gennytta och beskedlighet han rättvisligen
gifver det bästa vitsord, med de galningar,
som anställde den välkända Buddby-dansen.
De förre äro, enligt hvad recensenten har
sig närmare bekant, och Insändaren, såsonr
vi sett, indireete medgifver, ett stilla, fromt,
laglydigt folk. De sednare åter fantaster,
som Läsarne- sjelfve med förakt utstött ur
sitt sköte. ) Att de förras villomeningar äro
så serdeles färliga, ja till och med färli-
gare än cholera morbus 3 kunna vi svår-
ligen inse; men gerna medgilva vi att intet
tet serdeles godt vinnes med Presiden-
ters påhelsning, om icke — car il y a
compensation dans les destintes humaines
— att under tiden förskaffa vissa embets-
yerk någon lättnad,
Nu följer ett svärmande loford öfver
Lehnberg, som jemnföres med Luther (!)
Likasom denne förjagade Påfvemörkret, he-
ter det, rensade äfven Lehuberg predikosät-
tet från den blinda, enfaldiga tron. Vi
skola längre fram återkomma till Insända-
rens karakteristik öfver Lehbnoberg och hans
efterföljare och vilja derföre nu blott hän-
visa honom till hvad vi här ofvan
yttrat om bans benägenhet att uteslu-
tarde hänföra till personen det hvari tiden
hade fulit lika mycket, om icke mera del.
Lebnberg ville naturligtvis, såsom hvarje
utmärkt man, verka något med det ord han
förkunnade; men tron. var, i den tid han
uppträdde, snart sagdt bannlyst ur menni-
skobjertat, vida mindre till följd af den öf-
verdrift, hvarmed den af aldre tiders pre-
di:kanter yrkades, än af den irreligiösa far-
sot som, utgången från Encyclopedister
och med Fredrick den andre och Voltaire
till apostlar, häriade den civiliserade verl-
den. Alt på trons väg återföra sine åhö-
rare eller förskaffa sig sådane, insåg Lehn-:
berg var förgäfves. Moralens och nytltans
hud — till dem var det ännu möjligt att
förmå fritänkaren att lyssna — och Lehn-
berg tvekade icke; men han gick längre än
ban bordt och måhända behöft! tron blef
nästan bannlyst, och i hans försök att, utan
den, tyda Guds ord, ligger hela förklaringen
af både förtjensterne och bristerne i bans
andeliga vältalighet. Insändarens generella ca-
) Gutta cavat lapidem, non vi sed sope
cadendo.
däåN FN 0 0 . . dr 2