bröders hjelp. Utom det allmänna uppbu-
det, enligt hvilka alla skola ila till fäder-
neslandets hjelp, invänta vi hvarje ögon-
blick talrika och inöfvade veserver.
Korrteligen, vårt krigstillstånd är godt
och kan fullkomligt lugna all oro. Vi haf-
va armar nog att bekämpa fienden; ett be-
tydligt antal frivilliga kommer härtill; pro-
seriptionerade, beväpnade med lior, vänta på
kallelse, och redan för länge sedan skulle
den heliga saken gjort stora framsteg i fri-
hetens tillkämpande, om icke de angränsanm-
de nationerna oupphörligt hade laggt hin-,
der i vägen för sådana kommunikationer,
till hvilka hvarje nation äger en ostridig
rättighet, b
Lithauen, Schamaitten, Wolhynien, Po-
dolien och Ukräine hafva icke blifvit för-
glömda vid rådplägningarne. Nationalrege-
ripgen har försäkrat deputationen, att riks-
dags-manifestet och kamarens förklaring, i
följe hvaraf alla Polska, från Ryssland
ryckta provinser, skulle införlifvas med nu-
varande Konungariket Polen, har vid de-
ras förfarande tjenat dem som ett rätlesnö-
re. Man gjorde Fältherren uppmärksam på
valet af fältherrar, på den goda opinion
som bör vara förenad med deras förmåga,
på hindren för krigs-operationernas fram-
steg, på alt rättvist utdela belöningar, och
slutade äntligen rådplägningarne med en
anda af förtroende och enighet hvilken äf-
ven måste omsyväfva den nationalskarorna
till slaktningen förande fältherren.
Måtte endast -ståndaktighet och oför-
skräckthet hinna samma grad som borgar-
nes uppoffringar och soldatens tapperhet upp-
nått, och då skola vi nog öfvervinna
mördarne i Praga! måtte hufvudstaden, högra
eller venstra VV eichselstranden, Lithauen eller
Ukraine blifva krigets skådeplats, alltid skall
ändå Polska jorden fuktas af förtryckarnes
blod, alltid skola vi på egen jord uppträda
såsom hämnare för de, oss af Petersburgska
hofvet tillfogade, våldsamheter, eller ock
skola vi stupa på slagtfältet och efterlemna
åt våra motståndare den i vårt manifest ut-
lofvade qvarlåtenskapen: grus- och likbögar.
Målte vi blott ståndaktigt fortfåra med
den heliga kampen, och det är omöjligt att
folken och Cabinetterna ännu längre skola
blifva overksamma ögonvittnen dertill.
CRC NNETEEN