bröders hjelp. Utom det allmänna uppbudet, enligt hvilka alla skola ila till fäderneslandets hjelp, invänta vi hvarje ögonblick talrika och inöfvade veserver. Korrteligen, vårt krigstillstånd är godt och kan fullkomligt lugna all oro. Vi hafva armar nog att bekämpa fienden; ett betydligt antal frivilliga kommer härtill; proseriptionerade, beväpnade med lior, vänta på kallelse, och redan för länge sedan skulle den heliga saken gjort stora framsteg i frihetens tillkämpande, om icke de angränsanmde nationerna oupphörligt hade laggt hin-, der i vägen för sådana kommunikationer, till hvilka hvarje nation äger en ostridig rättighet, b Lithauen, Schamaitten, Wolhynien, Podolien och Ukräine hafva icke blifvit förglömda vid rådplägningarne. Nationalregeripgen har försäkrat deputationen, att riksdags-manifestet och kamarens förklaring, i följe hvaraf alla Polska, från Ryssland ryckta provinser, skulle införlifvas med nuvarande Konungariket Polen, har vid deras förfarande tjenat dem som ett rätlesnöre. Man gjorde Fältherren uppmärksam på valet af fältherrar, på den goda opinion som bör vara förenad med deras förmåga, på hindren för krigs-operationernas framsteg, på alt rättvist utdela belöningar, och slutade äntligen rådplägningarne med en anda af förtroende och enighet hvilken äfven måste omsyväfva den nationalskarorna till slaktningen förande fältherren. Måtte endast -ståndaktighet och oförskräckthet hinna samma grad som borgarnes uppoffringar och soldatens tapperhet uppnått, och då skola vi nog öfvervinna mördarne i Praga! måtte hufvudstaden, högra eller venstra VV eichselstranden, Lithauen eller Ukraine blifva krigets skådeplats, alltid skall ändå Polska jorden fuktas af förtryckarnes blod, alltid skola vi på egen jord uppträda såsom hämnare för de, oss af Petersburgska hofvet tillfogade, våldsamheter, eller ock skola vi stupa på slagtfältet och efterlemna åt våra motståndare den i vårt manifest utlofvade qvarlåtenskapen: grusoch likbögar. Målte vi blott ståndaktigt fortfåra med den heliga kampen, och det är omöjligt att folken och Cabinetterna ännu längre skola blifva overksamma ögonvittnen dertill. CRC NNETEEN