hvad de äro ämnade att uttrycka och sakens
beskaffenhet fordrar dem; men hos vår In-
sändare träffas oftast så skarpa contraster i
bedömandet och uppvägandet af de andlige
talarnes serskilda egenskaper, att de svår-
ligen stå tillsananans med hvarandra. Så-
lunda blir det, t. ex. svårt att förena nedan-
stående, straxt på hvarandra följande om-
dömen om Wallin: Ej behöfver det sägas
att Br Wallin också här är sig lika, både
i stilens höga kraft, språkets rikedom, be-
handlingens värdighet, vändningarnas mång-
fald, det genialiska i uppfattningen och ut-
förandet, äfven af det vanligaste och enkla-
ste ämne, Men också i detta lilla Tal fram-
sticker hans vanliga halfdystra maner, hvar-
till bans släpiga, ej sällan .i otid långsamt
döende, ej bebagliga uttal, med en visserli-
gen uppmärksamhet fästande, men tillika
begrafuingslik högtidlighet, lämpar de långa,
djuptgående, märkbart i viss form tillskruf-
vade meningsperioderna.
Att med stilens höga kraft och vänd-
ningarnas mångfald förena märkbart i viss
form tillskrufvade menings-perioder synas
oss en fullkomlig motsägelse. Men sådana
förekomma förnämligast i afseende på de
skildrade personernas Karakterer, hvilka,
som förut är nämndt, blifva föremål än för
en verklig upphöjelse, än för de oblidaste
insinuationer, hvilket vi längre fram få till-
fäsle visa,
Insändaren har, såsom ivträde till sina
betraktelser, framställt en kritisk öfverskåd-
ning af predikosättet i Sverige och de om-
ständigheter som inverkat till utvecklingen
af dess närvarande skick. Dervid iemnar
ban en oinskränkt hyllning åt ÅLchnberg
såsom reformator i homiletiken, och hans
beundran för denne talares framställnings-
sätt - känner inga gränsor. Om vi än till
en stor del instämma häruti, bvad Lehn-
bergs vältalighet beträffar, så måste man
likväl medgifva, att hvarken framstälnings-
sättels enkelhet eller språket vunnit på
Lehnbergs uppträtande och den riktning
han gaf åt sättet att skrifva det. Det har
redan förut flere gånger blifvit anmärkt e-
mot honom, att hans vackra, stundom
prunkande fraseologi är ett farligt mön-
ster, emedan hans sätt att kringgå me-
ningens directa uttryckande för att med be-
gagnande af de retoriska figurerna få upp-
ställa en grann periodbyggnad, hvilket se-
dan en lång tid var en stående typ för
äreminnet, innebär hvad man kallar svulst;
hvarifrån icke ens hans i öfrigt sköna och
högtidliga beskrifning på inträdet i Sträng-
näs Domkyrka, i talet öfver Gyllenhjelm;
kan sägas befriad. Hos flere äldre homi-
letiker träffar man deremot, med afräk-
ning af de egenheter, hvilka ovilkorligen
hörde till tidens fordran på ändeliga ämnens
föredrag, ett enkelt, skönt, gediget och kraf-
tiot språk, hvilket nutiden icke kan öfver-
traffa, och som måhända härledde sig från
deras förtroliga bekantskan med de klassicka