hvad de äro ämnade att uttrycka och sakens beskaffenhet fordrar dem; men hos vår Insändare träffas oftast så skarpa contraster i bedömandet och uppvägandet af de andlige talarnes serskilda egenskaper, att de svårligen stå tillsananans med hvarandra. Sålunda blir det, t. ex. svårt att förena nedanstående, straxt på hvarandra följande omdömen om Wallin: Ej behöfver det sägas att Br Wallin också här är sig lika, både i stilens höga kraft, språkets rikedom, behandlingens värdighet, vändningarnas mångfald, det genialiska i uppfattningen och utförandet, äfven af det vanligaste och enklaste ämne, Men också i detta lilla Tal framsticker hans vanliga halfdystra maner, hvartill bans släpiga, ej sällan .i otid långsamt döende, ej bebagliga uttal, med en visserligen uppmärksamhet fästande, men tillika begrafuingslik högtidlighet, lämpar de långa, djuptgående, märkbart i viss form tillskrufvade meningsperioderna. Att med stilens höga kraft och vändningarnas mångfald förena märkbart i viss form tillskrufvade menings-perioder synas oss en fullkomlig motsägelse. Men sådana förekomma förnämligast i afseende på de skildrade personernas Karakterer, hvilka, som förut är nämndt, blifva föremål än för en verklig upphöjelse, än för de oblidaste insinuationer, hvilket vi längre fram få tillfäsle visa, Insändaren har, såsom ivträde till sina betraktelser, framställt en kritisk öfverskådning af predikosättet i Sverige och de omständigheter som inverkat till utvecklingen af dess närvarande skick. Dervid iemnar ban en oinskränkt hyllning åt ÅLchnberg såsom reformator i homiletiken, och hans beundran för denne talares framställningssätt känner inga gränsor. Om vi än till en stor del instämma häruti, bvad Lehnbergs vältalighet beträffar, så måste man likväl medgifva, att hvarken framstälningssättels enkelhet eller språket vunnit på Lehnbergs uppträtande och den riktning han gaf åt sättet att skrifva det. Det har redan förut flere gånger blifvit anmärkt emot honom, att hans vackra, stundom prunkande fraseologi är ett farligt mönster, emedan hans sätt att kringgå meningens directa uttryckande för att med begagnande af de retoriska figurerna få uppställa en grann periodbyggnad, hvilket sedan en lång tid var en stående typ för äreminnet, innebär hvad man kallar svulst; hvarifrån icke ens hans i öfrigt sköna och högtidliga beskrifning på inträdet i Strängnäs Domkyrka, i talet öfver Gyllenhjelm; kan sägas befriad. Hos flere äldre homiletiker träffar man deremot, med afräkning af de egenheter, hvilka ovilkorligen hörde till tidens fordran på ändeliga ämnens föredrag, ett enkelt, skönt, gediget och kraftiot språk, hvilket nutiden icke kan öfvertraffa, och som måhända härledde sig från deras förtroliga bekantskan med de klassicka